Idag har jag verkligen på så många sätt kännt att fotografen som fotade oss på tredagars (kyrkis) när jag var 5år hade rätt.
"du ser ut som en Bajskorv"; sa han och tänkte väl att jag skulle börja skratta. Jag började inte skratta, på kortet ser vem som helst att; där sitter en nykränkt och sårad liten tjej, som tydligen såg ut som en Bajskorv...
Nu, cirka 22 år senare, dyker alltså hans ord upp i mitt huvud de dagar jag inte är på topp. De dagar jag känner att jag inte är mitt bästa. Då hör jag en röst som säger hans ord till mig igen; -jag ser ut som en Bajskorv... Något jag hörde för så länge sedan har alltså tagit fäste i mig så att det drar ner mig då jag börjat falla. Trots att fallet i sig oftast beror på hormonrubbningar förstärks känslan av att vara värdelös med hjälp av en förolämpning, från barndomen, som var tänkt att roa.
Jag inser hur viktigt det är hur vi talar till varandra. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att vara rädd om varandra i interaktionen människor emellan. Vid även den godaste stämningen kan någon säga något som sårar någon annan utan att vara medveten om det. Även om det är ett skämt så betyder inte det att ingen kommer ta illa upp. Vi människor är alla lika men också helt olika. Vi talar och tänker lika men också olika och vi vet aldrig när, var och hur människor uppfattar oss och det vi säger. Det fotografen sa till mig påverkar mig och min självbild 22 år senare och det jag säger till någon imorgon kanske kommer påverka hen om 40 år. Jag inser alltså att jag själv måste bli bättre på att vara rädd om andra då jag pratar med och om dem.
Kvällsreflektionen klar.
Väl mött alla och kom ihåg att ta hand om varandra!
