tankar på svåra saker.

Min underbara vän Anna och jag pratade i telefon. Anna har levt de senaste månaderna i Kigali, huvudstaden i Rwanda, landet som är så otroligt märkt av folkmord död och elände.
Nu, en sådär månad och lite till efter hemkomst börjar Anna med stor vånda se att hennes sätt att se på HÄR och DÄR har förändrats en del. Vid första hemkomsten var det otroligt svårt att acceptera hur vi unnar oss att leva för att vi kan göra precis hur vi vill medans hennes vänner i Kigali inte har någon chans att välja någonting, de kan ofta inte ens välja om de ska eller inte ska äta mat vissa dagar. Här är problemet om vi vill äta sushi eller kebab. Skillnaden för våra två olika världar som vi levt i är stor, så otroligt stor.

Distansen börjar flyta in i våra liv efter att ha varit hemma ett tag. Vi bryr oss såklart om alla där borta hur mycket som helst men vi får känslan av att deras nöd är långt bort och vi kan inte längre göra så mycket åt allt ont som sker när vi befinner oss typ ett halvt dygn bort. Då kommer frågan:
Hur ska vi göra? Vad kan vi unna oss utan att få dåligt samvete över att våra älskade vänner inte kan unna sig detsamma?

Vi lever i ett samhälle där det är modernt att bry sig, det är ju så fint att till exempel ge en summa för att hjälpa de i nöd. Alla borde vara så goda och fina människor såklart. Men för oss som levt med dessa människor, vi som svettats tillsammans med människor som nu blivit till vår andra familj, för oss skulle det inte räcka med att ge pengar under nån välgörenhetsgala.
Vi har ju fått kontakten. Vi har också kännt hopplösheten inför stora problem som tornar upp sig runt omkring oss medans vi kämpar som i kvicksand för att kunna genomföra olika små projekt för att göra vardagen drägligare för människor, för kyrkan och för samhället i stort. Brist på pengar, brist på hopp, fullt av korruption och så vidare. Det finns mycket att säga om det. Men vad ska vi säga till varandra som stöd när vi crashar rätt ner i Svea rike och inte längre kan hjälpa någon inte ens oss själva, vi känner inte hur vi förgyller någon annans liv/vardag för här visar inte folk sådant lika tydligt. Vi känner oss ensamma och onyttiga i våra gamla liv och längtar efter de som vi levt så nära.

Kan vi åtminstone finnas här för varandra och tänka, känna och älska varandra? Kan vi trösta när allt känns svårt? När vi får meddelanden från våra vänner där nere att de är sorgsna, rädda eller hungriga vad gör vi då?
Främst måste vi ta hand om varandra här och nu, vi kan inte rädda hela världen hur som helst. Men vi kanske på nåt sätt kan rädda varandra. Ge varandra tid och gemenskap och be Gud om hjälp och råd. Vi kommer bli starka tillsammans.

Det kommer alltid att finnas funderingar, frågor om hur man borde göra och varför världen är som den är.
Typiskt...

senaste nytt:

Jag får be om ursäkt, jag var så inne i min dagdröm igår att jag helt glömde bort att berätta om den senaste tiden i mitt liv.

Förra helgen blev sommarn så gott som fulländad. Många bitar föll på plats. Först och främst for jag till Göteborg och såg där en av mina stora idoler och förebilder Carl-Einar Häckner. Hans storslagna för året nya Varité gjorde mig väldigt nöjd och uppsluppen och sedan att få dela denna upplevelse med ytterst goda vänner, oslagbart.
Ordkonstnären Carl-Einar trollbinder sin publik både med sina trollkonster och med sina ord. Sen i sällskap med otroliga gymnastiker och en fantastisk varité-orkester. Kvällen var fin.
Helgen rullade vidare med många härliga möten, människor jag älskar och platser jag älskar. Tyvärr var vädret kanske inte det bästa så inget bad blev det som vi hade planerat.

Som sagt började jag i Göteborg, sen bar det av mot Alingsås för några kära återseenden. Vi drog en sväng till Borås för att träffa några vänner som befann sig på Oas-konferensen där. Efter det åkte vi till Loo, en underbar plats utanför Alingsås.
Eftersom vädret var under all kritik fick jag bekanta mig med både "solsidan" och mitt nya favorit-spel "När då då?" ett hett tips till er alla.

Det var en underbar helg som tog slut alldeles för fort, som jag ser nu när jag skrivit lite om det så tycker jag nog att det blev lite rörigt men jag ville ändå skriva nåt om helgen.
Kanske för att jag är så glad att jag kom iväg tillslut.

Jaja det var det, nu blir det sova och vila.

Gör mitt liv till en fest! snälla...

Denna vädjan simmade upp i min skalle just idag.
(VARNING! DETTA ÄR TYP EN DAGDRÖM...)
Tänk att träffa den som lyser upp varje dag på ett specielt vis... Inte nödvändigt skoj och glamm hela tiden men att få se en annan människa och att bli sedd av denne tillbaka. Att behöva någon som också behöver mig, det är min dröm.
Om det fanns någon som delade mina drömmar om att göra något betydelsefullt, något som gav livet liv och inte bara en massa vardags-smörja. Vi kunde göra oss det mest härliga liv fullt av just det VI två behöver...
Möta andra människor i olika sammanhang, dela glädje och sorg runt om i världen. Ha ett trevligt vardagsrum någonstanns i Sverige där vi kunde slappa, se en bra film (kanske se en dålig till och med), njuta av underbar storslagen musik av alla sorters typ.
Äta lite glass kanske... men det kanske är bra om "mannen i mitt liv" inte gillar glass för då kanske han kan lära mig att äta mindre glass, det vore ju en idé.

Att vara ung-vuxen-singeltjej är ju ett tillstånd att avundas på många vis, helt fri att följa sitt hjärta och inte behöva oroa sig för varken man eller barn. Men om man träffar en person som vill åt samma håll som en själv, då finns det ju inget som håller en tillbaka att göra det man vill för man kan ju till och med göra det tillsammans.
Jag vet inte riktigt men jag tror att detta är något jag önskar mig i framtiden. Om denna man finns vet jag inte. Mungu anajua (Gud vet)

nog med dagdrömmar nu!
dax för nattliga drömmar.

Vad är kärlek?

Ja hörrni... vad är egentligen Kärlek?

Detta hade kunnat bli en blödig text om min underbara familj (som i sanning ÄR fullständigt underbar), en familj som liksom har växt och växt med åren så att jag nu inte kan räkna upp alla för att det skulle bli så tråkig läsning.

Men nu blir det ingen sådan text och detta på grund av ett tv-program jag ser på tv4. Det är typ en dokumentär där de har samlat ihop alla filmer som filmades utav Hitlers älskarinna Eva Braun.
Det är otroligt hur någon kunde älska honom tycker ju de flesta av oss idag. Med hjälp av sånna här filmer kan man ju se att otroligt många människor på den tiden faktiskt älskade honom... eller på något sätt förfördes av honom.
Eva Braun älskade en av tidens grymmaste män, som ville död och förintelse. Hur är det möjligt? Kärleken är blind sägs det ju förvisso men ändå. Kan det varit så att hon blev kär i en man som sedan utvecklade sig mer och mer till ett monster? Eller var det just hans brutalitet som fångade hennes intresse...
En egendomlig kärlekssaga var det iallafall.

Kärlek är ju något otroligt starkt och kan göra människor lite knäppa. Eva Braun begick självmord tillsammans med Hitler. Där kan man snacka om att tappa vett och sans...
Det är det som händer när en människa älskar. Mer eller mindre såklart. Många ser iallafall inte helheten utan lever där och då och allt som egentligen spelar roll är den personen, "the one and only", typ.
Otroligt fenomen.

It takes three!!

För att riktigt lyckas behövs eldsjälar som ger allt till alla. Inom oss väcktes träd-själen (därav galna bilder) och vi sålde träd som om det inte fanns nån morgondag. Ge en människa ett leende, berätta vad gott hon kan göra för andra människor. Om tillfället är rätt kan du få personen att köpa en klunga träd. Om det inte är läge, låt personen gå och förklara vad lyckligt det skulle bli om han/hon kom tillbaka senare.

Ibland kan man också bara stå och höra en person berätta om sitt liv eller om de har varit med om nåt roligt under dagen som varit. Det gör både din egen och den andre personens dag lite ljusare. Amen!

Det måste finnas kämpaglöd och utstrålning...

Det brukar bli stunder för eftertanke och pepping-sessions under somrarna, kanske man åker till Nyhem, Torp eller Hönö... Kanske man som ung far till Hampe eller Frizon. Vart man än åker blir man ju ofta berörd på något vis oavsett om man vill eller inte.

Jag tror att åka till Lappis var den bästa investeringen denna sommaren. Jag har fått otroligt mycket bra tankar och blivit peppad av olika bibelstudier här som jag nu måste hålla fast vid och bearbeta för att få ett maxat liv i höst och hela framtiden.

Ofta kan jag känna att jag inte har tagit någonting på så stort allvar egentligen, jag har ju verkligen hört många bra talare under åren som jag levt men de har bara fått klinga i mitt inre under en väldigt kort tid. Det får inte fortsätta för jag har upptäckt att jag inte klarar livet om jag inte tar Jesus på allvar och går med honom hela dagen varje dag.

Här på Lappis säljer jag träd. Jag möter människor och motiverar dem att göra något gott för andra. Det är motiverande att motivera folk också det är det som är så roligt. Själv har jag bara köpt ett träd men åtminstone har jag köpt ett iallafall.

Häromdagen åkte vi tjejer på Ren-jakt med två härliga killar som skulle visa oss runt. Det slutade med en mycket fin promenad i Mårdseleforsens naturreservat. otroligt fint. Väldigt häftigt och lite (eller typ ganska) läskigt att gå på hängbroar över den stora starka forsen, jag tänkte på hur mycket man skulle drunkna om man råkade trilla över räcket... Otäckt!

Sen kom vi till ett ställe där berget såg väldigt roligt ut, vi fantiserade om hur det hade blivit så. Vi kom inte fram till nåt exakt men det var kul att vara där.

Vi hittade en (som vi tror) förhistorisk skate-ramp, Markus testade den, utan bräda dock...

Ett mystiskt hål som vi tyckte var lite otäckt, vad skulle hända om någon trillade ner där?!

Sen trillade Sara nerför ett litet stup och fick några skrubbskador med blodvite och blöta skor.

Efter det hittade vi en lugn plats där vi myste ett slag. Sen fick vi skynda hem.

Vem vill INTE köpa av oss?!

Seså! Köp träd! Det förändrar liv och natur.

Lappland med allt vad det innebär.

Älskade vänner jag är just nu på Lapplandsveckan ( i folkmun även kallad: Lappis) och jag är här med ett uppdrag, jag ska sälja träd!

Just nu ligger vi på en imponerande summa av "över hundra träd" och ständigt ökande antal.

KOM HIT DU OCKSÅ OCH KÖP DIG NÅGRA TRÄD!

Lappland är underbart att befinna sig i även om man inte säljer träd. Det är lugnt och skönt och man kan koppla bort all stress och oro man annars känner. Problemet kan vara att man också får en massa tanke-brottnings-matcher i anden. Det är många bra talare här och de berör ens inre så kraftigt att det är svårt att få lugn i sitt inre. Jag får brottas med mig själv hela tiden och jag hoppas verkligen att jag vinner den brottningen och inte någon annan för då går jag förlorad. Tankar som säger: -du är inte bra nog, om du säger så eller gör så så kommer andra att tycka du är dålig eller ovärdig. Den rösten måste tystas och jag har inte någon som helst aning om hur det ska gå men jag söker svaren på något sätt.

Häromdagen köpte min PMU-syster lite snax till oss andra det blev:

Kamel-bollar... gott.. ja... :)