Min underbara vän Anna och jag pratade i telefon. Anna har levt de senaste månaderna i Kigali, huvudstaden i Rwanda, landet som är så otroligt märkt av folkmord död och elände.
Nu, en sådär månad och lite till efter hemkomst börjar Anna med stor vånda se att hennes sätt att se på HÄR och DÄR har förändrats en del. Vid första hemkomsten var det otroligt svårt att acceptera hur vi unnar oss att leva för att vi kan göra precis hur vi vill medans hennes vänner i Kigali inte har någon chans att välja någonting, de kan ofta inte ens välja om de ska eller inte ska äta mat vissa dagar. Här är problemet om vi vill äta sushi eller kebab. Skillnaden för våra två olika världar som vi levt i är stor, så otroligt stor.
Distansen börjar flyta in i våra liv efter att ha varit hemma ett tag. Vi bryr oss såklart om alla där borta hur mycket som helst men vi får känslan av att deras nöd är långt bort och vi kan inte längre göra så mycket åt allt ont som sker när vi befinner oss typ ett halvt dygn bort. Då kommer frågan:
Hur ska vi göra? Vad kan vi unna oss utan att få dåligt samvete över att våra älskade vänner inte kan unna sig detsamma?
Vi lever i ett samhälle där det är modernt att bry sig, det är ju så fint att till exempel ge en summa för att hjälpa de i nöd. Alla borde vara så goda och fina människor såklart. Men för oss som levt med dessa människor, vi som svettats tillsammans med människor som nu blivit till vår andra familj, för oss skulle det inte räcka med att ge pengar under nån välgörenhetsgala.
Vi har ju fått kontakten. Vi har också kännt hopplösheten inför stora problem som tornar upp sig runt omkring oss medans vi kämpar som i kvicksand för att kunna genomföra olika små projekt för att göra vardagen drägligare för människor, för kyrkan och för samhället i stort. Brist på pengar, brist på hopp, fullt av korruption och så vidare. Det finns mycket att säga om det. Men vad ska vi säga till varandra som stöd när vi crashar rätt ner i Svea rike och inte längre kan hjälpa någon inte ens oss själva, vi känner inte hur vi förgyller någon annans liv/vardag för här visar inte folk sådant lika tydligt. Vi känner oss ensamma och onyttiga i våra gamla liv och längtar efter de som vi levt så nära.
Kan vi åtminstone finnas här för varandra och tänka, känna och älska varandra? Kan vi trösta när allt känns svårt? När vi får meddelanden från våra vänner där nere att de är sorgsna, rädda eller hungriga vad gör vi då?
Främst måste vi ta hand om varandra här och nu, vi kan inte rädda hela världen hur som helst. Men vi kanske på nåt sätt kan rädda varandra. Ge varandra tid och gemenskap och be Gud om hjälp och råd. Vi kommer bli starka tillsammans.
Det kommer alltid att finnas funderingar, frågor om hur man borde göra och varför världen är som den är.
Typiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar