Min pappa tjatar så mycket...

I flera år tror jag han har tjatat på mig att han vill att jag ska läsa en bok skriven av Kaj Pollack som heter "Att välja glädje". Det är någon självhjälps bok för att folk ska hitta vägar att må bra trots livets små kringelikrokar.
Det är ju gott och väl men jag orkar inte läsa någon bok av Kaj Pollack och jag vill inte göra det bara för att pappa säger åt mig heller (envis som jag är). Jag tror att för min del så har jag hittat ett sätt att välja glädje på numera. Helt utan Kaj Pollack.
I lördags var det en stor julkonsert i Filadelfiakyrkan och vi i bibelskolan skulle stå och välkomna folk som kom från pendeltåg och tunnelbanan. Det var faktiskt roligt att hälsa på folk. Många blir så förvånade när någon börjar prata med dem, vissa ser sura ut men många blir otroligt glada och skiner upp. Jag fick hjälpa en blind man att hitta in i kyrkan eftersom han aldrig hade varit där tidigare.
Jag stod tillsammans med min klasskompis Rebecka och det slog mig att vi var lite som gatuförsäljare där vi stod och ropade åt folk, vi frågade om de skulle till julkonserten och om de skulle dit så var de väldigt välkomna och om de inte skulle dit så var de ändå välkomna dit. och vi önskade alla vi hann med en riktigt trevlig kväll oavsett vart de skulle.
Jag kom att tänka på hur lika försäljare vi var och några ord i en mening kom till mig direkt:
-Att sälja glädje.
Det låter ju snarligt boken av Kaj Pollack men så mycket bättre. Iallafall om det handlar om att stå som vi gjorde på gatan och sprida julglädje på samma sätt som gatuförsäljarna på hötorget lockar till skratt.
Jag vill fortsätta att "sälja glädje" till andra, helt gratis såklart. Det är roligt när man gör folk glada och sprider ljus.

Att verkligen mena det.

Hej nu var det ett tag sedan jag skrev igen... men jag ska sluta beklaga mig att jag är så dålig på att uppdatera och bara göra det.

Förra helgen hade vi fest för min morfar som hade fyllt 70 år. Jag fick stämma upp i allsången; "Ja må du leva". Visst kan ni texten? "Javisst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva uti hundrade åååår!"

När vi stod där och sjöng slog det mig att min morfar faktiskt på riktigt närmar sig sitt hundrade år, det är visserligen 30 år kvar men jag insåg med ens att de där trettio åren vill jag ha min morfar kvar, minnst. För första gången i mitt liv fick den här sången en helt ny mening. Det var inte längre någon glättig sång som jag sjöng på slentrian utan sången blev verklig för mig. Jag hoppas ju verkligen att min morfar som alltid har funnits här ska fortsätta att finnas här i våra liv tills han blir, inte bara gammal, utan skitgammal!

På samma fest fanns det två olika släkter som har vävts samman genom honom vi firade, min morfar. Han har blivit en viktig del i en annan familj som behövde en sån som han. Nu fick vi då mötas på riktigt och se lite vilka människor de är.
Jag såg det som en stund då vi faktiskt kunde få bli mer nära varandra och möjligheten att samlas kring något gemensamt, morfar, och kunna bli till stöd och uppmuntran för varandra. Jag vet inte hur många mer än mig som kände som jag men jag hoppas ändå att detta skulle kunna bli möjligt.
Familjen är det absolut viktigaste i livet. Vi behöver varandra, vi måste måna om varandra och ta vara på varandras liv. Ta hand om varandra liksom.
Det fanns en tid då jag såg en massa stora familjer och var avis på dem för att jag tyckte att våran familj var väldigt liten om man jämförde...
Men våran familj blir bara större och större och jag inser att familjen är inte alls bara de som delar gener med varandra utan man kan faktiskt välja familj. Ibland kan man också önska kanske att man kunde välja bort vissa bitar av familjen (detta sagt lite på skoj) men det går faktiskt inte lika bra tycker jag. Har man en familj så har man den, oavsett hur bra det känns med alla som ingår i den. Alla måste ha en familj att lita på. Och i en familj håller man ihop.

Thats what I think.
Godnatt!