På hemväg från jobbet cyklar jag genom min barndoms paradis, platsen dit jag alltid gick för att uppleva de mest lustfyllda äventyr jag kunde tänka mig. Där fanns en bäck som tillrade genom landskapet och det var alltid spännande att se vad som skulle hända efter nästa krök. För det mesta klädde vi oss i stövlar och regnställ för att vara på säkra sidan ifall vi skulle trilla i bäcken eller så.
I skogen fanns också ett berg som vi klättrade runt i och en otrolig vitsippsbacke om vårarna.
När jag susar genom min ungdoms paradis drar jag ett ljupt andetag och känner hur minnena sprider sig i kroppen. Nu är det ju så att man växer när man blir vuxen. Det är med stor sorg jag ser att min barndoms skog har krymt till en liten dunge, berget är en liten stenkulle och vitsipporna hinner jag aldrig ut att plocka numera. Men dofterna finns kvar och med ett enda andetag så flyger jag fram bland buskar och bär igen.
#Bejakabarnethosdigsjälv
Med dessa tankar önskar jag er en välsignad vecka!
Fint skrivet!!
SvaraRadera