Såhär i juletid nr1

Luciaveckan.
Jag fick uppleva ett finfint luciatåg i onsdags på en julsittning i skolan och inte nog med det! De hade även hyrt in en stå-uppare för att få oss att skratta och det gick verkligen bra. Roligheterna serverades av ingen mindre än Josefin Johansson från bland annat p3. Jag hade turen att sitta längst fram och garvade typ läppen av mig.

Mötet med humorutövning på nära håll fick mig verkligen att längta efter att själv få vara sådär rolig och underhålla på ett självklart sätt. Det finns en sådan glädje i att få människor att dra på smilbanden. Det är verkligen något som jag sätter högt upp på min "att-göra-lista".

En annan sak som kommit högt upp på min "att-göra-lista" såhär i juletid är att prova på att pyssla med saker som jag aldrig gjort ensam, bland annat att bygga ett pepparkakshus. Jag och en kompis beslutade att göra en skogsstuga. Jag ser den lite som en hyllning till min familjs tillflyktsplats i Ångermanland, Bölenvattnet. Det blev riktigt bra och jag är väldigt stolt över vad vi åstadkom på en kväll.
Julbak/ bak/ och allt annat pyssel och knåp i köket kommer jag verkligen att försöka fortsätta med. Det gör mig mer glatt inställd till det mest har jag kommit fram till.

Så vill jag avsluta med att säga till er alla att minnas vad denna årstid handlar om innerst inne, ge varandra kärlek och medmänsklighet. Försök att varva ned en gnutta och ta tid att bara sitta och titta på ingenting.

Kram och Gud välsigne er alla!

Still in process...

Jag har aldrig varit mycket för det här med att sörja. Jag börjar ana att det är för att jag inte haft något eller någon, verkligt viktig, att sörja över.
Detta året har jag förlorat både min farmor och min farfar inom loppet av ungefär 6 månader. Det kom väldigt plötsligt, även om de båda varit väldigt sjuka under flera år. Jag är inte en som "sörjer över spilld mjölk" och jag gav mig nog inte heller chansen att stanna upp och inse det stora i att förlora dessa två personer. Självklart blev jag ledsen och självklart grät jag över dem. Men jag skulle vara stark och jag var också glad för deras skull att de nu fått frid. Sorgen som automatiskt kom blandades ändå upp med en glädje över att de fått välja att avsluta sina liv (vilket inte alla får).

När jag fått ro att slå mig tillrätta lite och vardagen börjat komma igång med skola och annat så började det som hänt komma tillbaka till mig gång på gång. Det kan hända att jag tänkt på dem så mycket för att vi i min utbildning pratar mycket om äldrevård och omsorgs-frågor. Det väcks upp tankar om hur de kan ha haft det sin sista tid och vad som hade kunnat vara annorlunda för dem. Jag kom på mig själv med att sitta och bli ganska känslosam för mig själv under seminarium och så.
   Det jag kommit fram till under de senaste månaderna är att det nog är viktigt att tillåta sig själv att känna. Att känna vad som helst och att få uttrycka de känslor som man har. Även om det för mig är svårt att hantera de olika känslorna på ett kontrollerat sätt så är det något jag har börjat jobba med.