Jag har aldrig varit mycket för det här med att sörja. Jag börjar ana att det är för att jag inte haft något eller någon, verkligt viktig, att sörja över.
Detta året har jag förlorat både min farmor och min farfar inom loppet av ungefär 6 månader. Det kom väldigt plötsligt, även om de båda varit väldigt sjuka under flera år. Jag är inte en som "sörjer över spilld mjölk" och jag gav mig nog inte heller chansen att stanna upp och inse det stora i att förlora dessa två personer. Självklart blev jag ledsen och självklart grät jag över dem. Men jag skulle vara stark och jag var också glad för deras skull att de nu fått frid. Sorgen som automatiskt kom blandades ändå upp med en glädje över att de fått välja att avsluta sina liv (vilket inte alla får).
När jag fått ro att slå mig tillrätta lite och vardagen börjat komma igång med skola och annat så började det som hänt komma tillbaka till mig gång på gång. Det kan hända att jag tänkt på dem så mycket för att vi i min utbildning pratar mycket om äldrevård och omsorgs-frågor. Det väcks upp tankar om hur de kan ha haft det sin sista tid och vad som hade kunnat vara annorlunda för dem. Jag kom på mig själv med att sitta och bli ganska känslosam för mig själv under seminarium och så.
Det jag kommit fram till under de senaste månaderna är att det nog är viktigt att tillåta sig själv att känna. Att känna vad som helst och att få uttrycka de känslor som man har. Även om det för mig är svårt att hantera de olika känslorna på ett kontrollerat sätt så är det något jag har börjat jobba med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar