Stora nya tider.

Det är livet som rör sig runt omkring oss, det går fortare och fortare ju äldre man blir och här står jag maktlös och ser saker omkring rinna bort ut ur mina händer.

Igår fick jag vara med om en otroligt stor och fin dag med mina två goda vänner Lydia och André (Nordin!!) och det var otroligt vackert bröllop och jag är glad att ha fått vara med i denna vändning i deras liv. Men att vara med under en sån här dag väcker många känslor som kan vara svårt att hantera helt och hållet. Ett stort gäng underbara människor som liksom hör ihop med mitt liv tar nu steg ut från vårt gemensamma liv och in i sina liv som gifta, förlovade eller som bara lyckliga par. En otroligt nära och god vän flyttar just idag tvärs över landet och igår var sista dagen vi sågs som två stockholmare. Jag fann mig själv just hemkommen till ett land av förändring och att hitta en plats för mig känns kämpigt på många olika sätt.

Frågan jag hade i mitt huvud under större delen av kvällen var: Skulle jag vilja gå samma väg? Vad vill jag ta vägen och vad gör jag när alla andra har gått vidare och jag står ensam kvar...

Ett svar som jag ändå hade ringande i huvudet mot slutet av gårdagen var att jag bara ska följa den väg som ligger framför och ta emot det som bjuds. Gud har en plan, det vet jag.
Sen att planen gör att jag känner mig ganska ensam och lite ledsen är ju inte alls bra och det ska jag verkligen jobba på. Det tjänar ju inget till att fastna i att man inte kan gå samma väg som alla andra, det har man ju blivit lärd att man ska gå sin egen väg och inte följa strömmen.
Nej hörrni det enda raka just nu är att sätta fokus på vad som är viktigt och sedan ge allt i det jag ska göra och ge så mycket kärlek jag kan till de som vill ha den.
Livet är kämpigt men det är också härligt och vi får ofta vara med om underbara stunder och händelser som vi kan bära med oss i hjärtat genom allt.

Ute regnar det och jag är trött men det finns en morgondag.