A Big fish in a small pond.

Ikväll gick filmen "big fish" på svt2. Jag har älskat den filmen sedan första gången jag såg den. Men jag la märke till hur jag upptäcker nya detaljer i filmen hela tiden som gör den så sevärd från gång till gång.
Ikväll fastnade jag speciellt för den scenen (spoiler allert) då pappan får sonen att ta över stafettpinnen då han själv ligger på sin dödsbädd. Då sonen hela tiden varit väldigt skeptisk till sin fars, enligt honom, eviga storytelling är det så vackert när pappan är för svag för att ens tala själv och sonen får lugna honom och de tillsammans fantiserar om pappans begravning. Det blir som att cirkeln sluts, då gråter jag... Det är vackert när människor finner varandra!

Oboy va lätt känslan av "tokstress" kommer över oss!

Jag satt på bussen för en stund sedan och skulle strax kliva av på min hållplats. Det var bara en vänstersväng i en fyrkorsning kvar. Så när bussen kommer fram till korsningen kör den fram lite för långt och svänger lite för mycket till höger så att man tror att han som kör tror att det är åt höger han ska. Direkt känner jag hur det börjar pirra nervöst och otåligt i hela kroppen. Känner på mig att det kan bli jobbigt att gå för mig om det är fel buss jag är på eller om han (chauffören) ska försöka vända bussen på den smala vägen kan det också bli jobbigt...
Allt det här sker mycket snabbt och på bara några sekunder han jag kunnat bli jättestressad. Sen visar det sig såklart att han inte alls tänkt åka åt höger utan bara placerat sig så att han inte var ivägen.
Men visst är det stört hu lätt vi kan hetsa upp oss bara sådär?! Det är absolut något jag måste jobba på.

Första mobila blogginlägget!

Okej nu har jag tagit ännu ett steg mot att kunna uppdatera bloggen effektivt och snabbt genom mobilen... Hoppas det kommer gå bra:)
Jag har accepterat en massa villkor för Google och varje gång jag trycker på "accept" eller "tillåt" tänker jag samma sak... Tusan hoppas jag inte gått med på värsta dåliga dealen nu...
Men nu är det gjort iallafall och jag får helt enkelt stå för det hela i framtiden nu då.

Vi hörs kära vänner!

varför kan inte jag våga?!

Jag har äntligen tagit mig för att börja läsa boken "Den oemotståndliga revolutionen" av Shane Claibourne och jag ångrar mig verkligen inte!
För er som inte läst eller börjat läsa den ännu kan jag säga att Shane berättar om hur han tillsammans med vänner började ta evangeliet på större och större allvar och hur det har lett honom till många spännande möten och platser. Han har fått se under hända och han har fått bli en utav Jesus utsträckta händer till medmänniskor han har mött.
Jag vet att många har blivit inspirerade och peppade av att läsa denna bok och jag känner precis likadant nu när jag läser den. Man känner på sig att han har hittat en nyckel till att leva livet med Jesus. Men så kommer ett så kallat "speedbump" tankemässigt...
Jag har i princip växt upp med att vi sagt att det där med att lämna ALLT och följa Jesus inte måste betyda just "att lämna allt". Det har inte varit något att oroa sig över, Jesus älskar dig oavsett om du ger bort allt du äger eller ej och visst är det så. Men Shane lyfter fram texten som vi kan läsa i både matteus, markus och lukas evangelium om den rike mannen som frågar Jesus vad han ska göra för att komma in i Guds rike. Jesus säger att utöver att följa alla buden så ska den rike mannen sälja allt han har och ge det till de fattiga. När mannen får höra det blir han bedrövad och går sin väg.
Shane tolkar texten så att Jesus gav mannen ett val, följ med mig och låt det bli viktigast av allt i ditt liv eller fortsätt med ditt liv som det är och "missa din chans" till himmelriket, typ... Han menar att Jesus låter mannen gå därifrån, Jesus ropar inte tillbaka mannen och säger: Nä men du, klart du inte måste ge bort allt du äger, ge bara bort typ 40% till å börja med så blir det bra.
Jag köper att Jesus är helt seriös med att vi ska ge allt till honom, det gör jag verkligen. Men jag undrar, precis som Shane, varför vi kristna alltid försöker förminska vår älskade Jesus och hans krav om ensamrätt till vår uppmärksamhet. Varför är det så att många av oss glömmer bort vår tro sex och en halv dag i veckan och bara är söndagskristna? Varför är inte alla kristna missionärer i de sammanhang som vi befinner oss i? Jag om någon vet att det inte är lätt alls.

För min egen del börjar problemet med att jag känner att jag aldrig vet tillräckligt mycket och kan knappast "övertyga" någon att hänka på Jesus-gänget. Men varför kan inte jag våga dela min tro, även om jag inte kan citera bibelverser utantill eller om jag inte kan ge svar på tal med starka argument? När det kommer till Jesus är det enda jag vet att jag vill följa med honom själv och se var han kommer leda mig. Men det kan vara det enda jag behöver veta, om en person måste övertygas med bra argument kommer det ändå inte hjälpa personen att välja Jesus. Det är när vi var och en ser Jesus på riktigt i olika tider i livet som vi kan börja följa honom.

Jag tycker att ni som ännu inte läst boken "den oemotståndliga revolutionen, vägar till ett alternativt liv" ska göra det. Den är tankeväckande.

Guds frid älskade vänner!

En tjejhelg med de mina!

Vi skulle åka till Visby. Vi tjejer i familjen...
Mormor har fyllt 70 och vi skulle fira med en mysig helg.

Det är roligt att vara med familjen och se att vi är alla lika. Mamma hade bokat platser till oss på båten och vi satt där och njöt av att vara påväg. Så började de visa en film på tv-skärmarna. De visar filmen "Åsa Nisse" och vi alla 7 sitter med egna hörlurar och stirrar på skärmarna. Det visar sig vara en rolig film och vi tittar ibland på varandra och nickar uppskattande åt roliga scener.
Eftersom vi har hörlurar på oss så hör vi bara filmen, jag hade visserligen bara i ena örat så att jag också skulle kunna höra om någon sa något till mig (en vana jag har från jobbet, väldigt smart vana faktiskt.) det gjorde att jag hörde klart och tydligt när lilla mormor ville säga nåt till mamma och vrålade det superhögt över hela försalongen så att antagligen de flesta som satt i värheten hörde varesig de ville eller inte :D
I en annan scen av filmen skulle en skummis skaka hand med en byfåne som höll på att slipa någonting med en bandslip och vi ser hur byfånen vänder sig om långsamt och jag ser direkt vad som kommer att hända. Precis när jag får nog, tittar bort och ofrivilligt släpper ur mig ett tjut av nån mild typ av fasa eftersom jag vet att nu kommer byfånen slipa skummisens hand med bandslipen. Det roliga i det hela är att det inte bara är jag utan även stora delar av vår lilla grupp som vid exakt samma tidpunkt som jag själv ger ifrån sig samma skrik. Vi börjar skratta åt det hela och självklart skrattar vi också åt den roliga filmen.
Jag ser mig om och ser att de som sitter runt omkring inte skrattar så mycket åt filmen men åt oss. Vi underhåll stora delar av båten under resan tror jag eftersom vi hela tiden skrattade åt samma saker och kanske inte bara på de givna ställena. Vi fick känna många gånger under helgen att vi hör ihop, vi kommer från samma källa som ofta porlaröver av skratt och galenheter. Det är gott att ha en fin familj, tack och bock för helgen som blev väldigt fin:)