varför kan inte jag våga?!

Jag har äntligen tagit mig för att börja läsa boken "Den oemotståndliga revolutionen" av Shane Claibourne och jag ångrar mig verkligen inte!
För er som inte läst eller börjat läsa den ännu kan jag säga att Shane berättar om hur han tillsammans med vänner började ta evangeliet på större och större allvar och hur det har lett honom till många spännande möten och platser. Han har fått se under hända och han har fått bli en utav Jesus utsträckta händer till medmänniskor han har mött.
Jag vet att många har blivit inspirerade och peppade av att läsa denna bok och jag känner precis likadant nu när jag läser den. Man känner på sig att han har hittat en nyckel till att leva livet med Jesus. Men så kommer ett så kallat "speedbump" tankemässigt...
Jag har i princip växt upp med att vi sagt att det där med att lämna ALLT och följa Jesus inte måste betyda just "att lämna allt". Det har inte varit något att oroa sig över, Jesus älskar dig oavsett om du ger bort allt du äger eller ej och visst är det så. Men Shane lyfter fram texten som vi kan läsa i både matteus, markus och lukas evangelium om den rike mannen som frågar Jesus vad han ska göra för att komma in i Guds rike. Jesus säger att utöver att följa alla buden så ska den rike mannen sälja allt han har och ge det till de fattiga. När mannen får höra det blir han bedrövad och går sin väg.
Shane tolkar texten så att Jesus gav mannen ett val, följ med mig och låt det bli viktigast av allt i ditt liv eller fortsätt med ditt liv som det är och "missa din chans" till himmelriket, typ... Han menar att Jesus låter mannen gå därifrån, Jesus ropar inte tillbaka mannen och säger: Nä men du, klart du inte måste ge bort allt du äger, ge bara bort typ 40% till å börja med så blir det bra.
Jag köper att Jesus är helt seriös med att vi ska ge allt till honom, det gör jag verkligen. Men jag undrar, precis som Shane, varför vi kristna alltid försöker förminska vår älskade Jesus och hans krav om ensamrätt till vår uppmärksamhet. Varför är det så att många av oss glömmer bort vår tro sex och en halv dag i veckan och bara är söndagskristna? Varför är inte alla kristna missionärer i de sammanhang som vi befinner oss i? Jag om någon vet att det inte är lätt alls.

För min egen del börjar problemet med att jag känner att jag aldrig vet tillräckligt mycket och kan knappast "övertyga" någon att hänka på Jesus-gänget. Men varför kan inte jag våga dela min tro, även om jag inte kan citera bibelverser utantill eller om jag inte kan ge svar på tal med starka argument? När det kommer till Jesus är det enda jag vet att jag vill följa med honom själv och se var han kommer leda mig. Men det kan vara det enda jag behöver veta, om en person måste övertygas med bra argument kommer det ändå inte hjälpa personen att välja Jesus. Det är när vi var och en ser Jesus på riktigt i olika tider i livet som vi kan börja följa honom.

Jag tycker att ni som ännu inte läst boken "den oemotståndliga revolutionen, vägar till ett alternativt liv" ska göra det. Den är tankeväckande.

Guds frid älskade vänner!