Såhär i juletid nr1

Luciaveckan.
Jag fick uppleva ett finfint luciatåg i onsdags på en julsittning i skolan och inte nog med det! De hade även hyrt in en stå-uppare för att få oss att skratta och det gick verkligen bra. Roligheterna serverades av ingen mindre än Josefin Johansson från bland annat p3. Jag hade turen att sitta längst fram och garvade typ läppen av mig.

Mötet med humorutövning på nära håll fick mig verkligen att längta efter att själv få vara sådär rolig och underhålla på ett självklart sätt. Det finns en sådan glädje i att få människor att dra på smilbanden. Det är verkligen något som jag sätter högt upp på min "att-göra-lista".

En annan sak som kommit högt upp på min "att-göra-lista" såhär i juletid är att prova på att pyssla med saker som jag aldrig gjort ensam, bland annat att bygga ett pepparkakshus. Jag och en kompis beslutade att göra en skogsstuga. Jag ser den lite som en hyllning till min familjs tillflyktsplats i Ångermanland, Bölenvattnet. Det blev riktigt bra och jag är väldigt stolt över vad vi åstadkom på en kväll.
Julbak/ bak/ och allt annat pyssel och knåp i köket kommer jag verkligen att försöka fortsätta med. Det gör mig mer glatt inställd till det mest har jag kommit fram till.

Så vill jag avsluta med att säga till er alla att minnas vad denna årstid handlar om innerst inne, ge varandra kärlek och medmänsklighet. Försök att varva ned en gnutta och ta tid att bara sitta och titta på ingenting.

Kram och Gud välsigne er alla!

Still in process...

Jag har aldrig varit mycket för det här med att sörja. Jag börjar ana att det är för att jag inte haft något eller någon, verkligt viktig, att sörja över.
Detta året har jag förlorat både min farmor och min farfar inom loppet av ungefär 6 månader. Det kom väldigt plötsligt, även om de båda varit väldigt sjuka under flera år. Jag är inte en som "sörjer över spilld mjölk" och jag gav mig nog inte heller chansen att stanna upp och inse det stora i att förlora dessa två personer. Självklart blev jag ledsen och självklart grät jag över dem. Men jag skulle vara stark och jag var också glad för deras skull att de nu fått frid. Sorgen som automatiskt kom blandades ändå upp med en glädje över att de fått välja att avsluta sina liv (vilket inte alla får).

När jag fått ro att slå mig tillrätta lite och vardagen börjat komma igång med skola och annat så började det som hänt komma tillbaka till mig gång på gång. Det kan hända att jag tänkt på dem så mycket för att vi i min utbildning pratar mycket om äldrevård och omsorgs-frågor. Det väcks upp tankar om hur de kan ha haft det sin sista tid och vad som hade kunnat vara annorlunda för dem. Jag kom på mig själv med att sitta och bli ganska känslosam för mig själv under seminarium och så.
   Det jag kommit fram till under de senaste månaderna är att det nog är viktigt att tillåta sig själv att känna. Att känna vad som helst och att få uttrycka de känslor som man har. Även om det för mig är svårt att hantera de olika känslorna på ett kontrollerat sätt så är det något jag har börjat jobba med.

en har ju haft en fullspäckad och lyckans lycklig helg!

När jag satt hemma i torsdags slog det mig att jag borde ta tag i helgens schema och slängde iväg ett sms till min vän Viktor i Trollhättan "Hej kan jag komma och hälsa på dig imorgon kväll?" Fick som svar ett rungande "JA!" och så var det beslutat, jag skulle på en liten utflykt!

 Fredagen blev en succé, Trollhättan tycks mig vara en trevlig småstad och vi åt god middag hemma hos Viktor följt av min favorit "Karl Pilkington på resa". (Det här är ju aldrig roligt att läsa om. Vad jag har gjort med min tid in i minsta detalj. Men jag skriver om det bara för att visa vad mycket jag har fått vara med om den här helgen bara för att jag tog tag i mig själv och satsade lite.)

 I lördags åkte jag och min vän till bokmässan tillsammans. En helt enastående upplevelse även om det blev lite väl trångt framåt eftermiddagen. På bokmässan träffade jag en av mina största radio-profils-förebilder Martina Thun! Det var en fantastisk upplevelse att få möta henne och det gjorde hela min dag underbart ljus och lätt. Resten av dagen gick jag runt och letade efter andra kändisar för att liksom se hur de ser ut i verkligheten. Men eftersom det var så mycket folk så var det svårt att se vilka som var kända och vilka som inte var det. Ett speciellt ögonblick var dock när skaran skingrades och ur massa gled Carl-Einar Häckner. Även detta var ett väldigt omtumlande tillfälle under dagen. Faktiskt så omtumlande att jag inte ens vågade gå fram och hylla lite. Men det var bra nog att bara se honom eftersom jag fortfarande är lite sorgsen att jag missade hans varité i somras.

 Idag var vädret bättre än på länge och det firades med att gå med några goa tjejer på Liseberg. Vi åkte lite karuseller, satt och åt och pratade. Helt enkelt en go dag det också.

 En helt perfekt helg.
Tack alla som medverkat till att göra den så bra!

 Nu slutligen vill jag önska er alla en god och välsignad vecka och så vill jag be er att göra den till den bästa veckan hittills!

 Ha det bra och lev å må!

med nya bekantskaper...

Herrens vägar äro sannerligen outgrundliga! Igår förmiddag slängde jag ut en förfrågan efter en "swahili-talande grupp" i Göteborg på facebook. Jag tänkte att det kunde vara bra för min kunskapsbank att få öva att prata lite oftare även då jag inte är i Tanzania. Så lämnade jag hemmet och for ut på stan för att möta några kompisar och gå på "global picnic" (ett sjukt bra event för att belysa olika kulturella inslag i göteborg). Jag tänkte att lite afrikansk klädsel passade eftersom jag skulle på en sån internationell fest. På bussen kliver det sedan på två afrikanska kvinnor och när jag ska kliva av så sneglar jag på dem och ler för att jag hör att de pratar swahili. Då säger den ena till den andra nåt i stil med: "kumbe anafahamu kiswahili" (typ tusan, hon förstår swahili) och jag svarar "Ndiyo" (Ja). Det blir att vi pratar lite med varandra, de kommer från Kenya och kände inte till nån afrikansk grupp men vi bondade lite och jag hittade dem på facebook. Tänk! nu vet jag några jag kan prata med här. Speciellt att bara få saker och ting "smack i knät" när man ber om det... Thank you God! Idag har jag upptäckt att jag tydligen har läsare jag inte ens känner till. Välkomna mina vänner! Lämna gärna en kommentar så jag vet att ni finns! (means alot) God bless y'all!!

Dive, into something new!

The long awaited rains Have fallen hard upon the thirsty ground
And carved their way to where The wild and rushing river can be found And like the rains I have been carried here to where the river flows
yeah
My heart is racing and my knees are weak As I walk to the edge
I know there is no turning back
Once my feet have left the ledge
And in the rush I hear a voice That's telling me it's time to take the leap of faith So here I go

I'm diving in I'm going deep in over my head I want to be
Caught in the rush lost in the flow in over my head I want to go
The river's deep the river's wide the river's water is alive
So sink or swim I'm diving in

There is a supernatural power In this mighty river's flow
It can bring the dead to life And it can fill an empty soul
And give a heart the only thing Worth living and worth dying for yeah
But we will never know the awesome power Of the grace of god
Until we let ourselves get swept away Into this holy flood
So if you'll take my hand We'll close our eyes and count to three
And take the leap of faith Come on let's go

I'm diving in I'm going deep in over my head I want to be
Caught in the rush lost in the flow in over my head I want to go
The river's deep the river's wide the river's water is alive
So sink or swim I'm diving in!

En låt som växer för varje gång jag hör den och nu tänkte jag berätta vad den betyder för mig.
Att våga ta steget ut i det okända, att lita på att det finns någon där och tar emot mig om jag faller. Jag står inte ensam utan kan lugnt sjunka ner i djupet av Guds kärlek och omtanke. "sink or swim" spelar ingen roll hur det blir efter det att fötterna lämnat "bryggan" /"stegen" om vi litar på Gud så kommer han att vara där. Även om man slår i botten och inget blir som man tänkt så är han där. Känns gott att tänka så, jag väljer att tänka så och leva efter den tanken.

Tanken är just nu extra aktuell då jag befinner mig mitt i ett jättesprång ut i det okända själv. Ny stad, nya vanor och nybliven student. Jag är glad att jag har Jesus vid min sida (låter kanske galet jesusfreak-igt men jag tror på det och det gör mig lugn) och på min arm finns numera en påminnelse om att våga...

"take the leap of faith Come on let's GO! "

Det finns oftast bara en fråga kvar, at the end of the day...

Frågan är "varför"?!

Jag har för tillfället ett jobb som tillåter mycket funderingar och tanketrassel under arbetstid, (Många skulle kanske kalla det hjärnbefriat arbete men det är inte helt sant heller). Jag får ofta mycket att fundera över då jag hör på radio, många input att sortera.
Idag hörde jag ett inslag på nyheterna om läget i Syrien, inte helt förvånande såklart och inte heller något sällsynt, de sa att det idag dött 9 personer i en attack och att det igår dog 170 personer i stridigheter. Sedan var inslaget slut.
Va är det egentligen?!
Jaha, nu har nästan 200 personer dött på två dagar. Okej? Vad säger man om det? Jag blev illa berörd av min egen reaktion därför att jag knappt reagerade alls. Jag började fundera, hur kan det vara så att jag inte ens tänker på vad som händer längre?
Jag frågade mig själv; är det inte tillräckligt nära? Hur nära måste detta fruktansvärda komma för att jag/vi alla ska beröras såpass att vi gör något för att rädda de oskyldiga som slaktas/sprängs/mördas?
Min slutsats blev att det redan är nära nog, det ska inte komma närmre utan drivas längre bort! Det ska drivas bort från jordens yta och aldrig komma igen. Den ondska som tar livet av så många varje dag är otrolig och måste försvinna.
Men hur ska man göra för att bli kvitt den? Det är nästa fråga. Det skulle inte hjälpa med våld, då skulle vi behöva bruka otroligt mycket våld och vi kan inte överträffa det som redan sker.
Det skulle bli som i sagan om ringen, ni vet det Gandalf pratar om när han säger: "I would try to use the ring with the desire to do good, but through me it would wield a power to great and terrible to even imagine." jag tror detsamma gäller om man använder våld för att skapa fred och frid. Vi måste komma på andra vägar. Jag vet inte hur vi ska göra men...
Kanske vi ska ha "the fellowship of the världsfred"...
Vi kunde sända ett gäng otippat sammansatt av personer att sprida godhet och kärlek direkt till de människor som nu är ondskans hantlangare. Om det lyckas bra så blir de omvända till godheten alternativt så sprängs de som agent Smith i the matrix när han fylls av Neo.
Båda alternativen känns bra...

Kom gärna med egna smart-förslag!
Guds frid!

lite förflyttning av skrivande nu!

Nu ska jag skriva lite på andra bloggen http://mittlillaafrica.blogspot.com så läs gärna där tills jag kommer hem igen.

Min barndoms äventyr är numera endast en doft.

På hemväg från jobbet cyklar jag genom min barndoms paradis, platsen dit jag alltid gick för att uppleva de mest lustfyllda äventyr jag kunde tänka mig. Där fanns en bäck som tillrade genom landskapet och det var alltid spännande att se vad som skulle hända efter nästa krök. För det mesta klädde vi oss i stövlar och regnställ för att vara på säkra sidan ifall vi skulle trilla i bäcken eller så. 
I skogen fanns också ett berg som vi klättrade runt i och en otrolig vitsippsbacke om vårarna.
När jag susar genom min ungdoms paradis drar jag ett ljupt andetag och känner hur minnena sprider sig i kroppen. Nu är det ju så att man växer när man blir vuxen. Det är med stor sorg jag ser att min barndoms skog har krymt till en liten dunge, berget är en liten stenkulle och vitsipporna hinner jag aldrig ut att plocka numera. Men dofterna finns kvar och med ett enda andetag så flyger jag fram bland buskar och bär igen.

#Bejakabarnethosdigsjälv

Med dessa tankar önskar jag er en välsignad vecka!

Det va min dröm så jag fick vara så god och hålla ut... (och hålla fast)

Jag vaknar och känner mig otroligt spänd i hela kroppen och kissnödig nåt vansinnigt.
Det började med att någon sa till mig att vi skulle åka på en jättespännande resa och få va med om nåt jättekul. Det va något som skulle hända på en ö, det va typ Gotland.
Vi skulle få åka helikopter över, vilket kändes som verklig lyx, det skulle gå snabbt och vi skulle inte behöva betala så mycket för det. Det visar sig att resan kommer att bli lite mer speciel än jag förväntat mig. Alla som åker med måste stå på ett rep och hålla i sig i ett annat rep för att inte ramla rätt ner i marken, eller havet(!). Jag har inget annat val än att hålla mig fast. Snart visar det sig att resan är längre än vad jag trott. Det är helt plötsligt själva resan som blivit "grejen" och jag upptäcker andra transportmedel som flyger åt samma håll som det jag åker med och där finns människor som jag känner igen. Jag känner att jag snart inte orkar hålla mig kvar på de där repen men vågar inte säga att jag vill kliva av, det ända jag vågar säga är: "Jag måste bara stanna och kissa, annars kommer jag inte kunna hålla mig kvar på repet." Då får jag kliva av lite och kissa. Senare upptäcker jag att de vänner som jag började resan med liksom har tröttnat och lämnat mig för nåt annat. De kanske har gått hem eller nåt men jag kan inte släppa taget om repen...
Tillslut bestämmer jag mig för att jag inte orkar med denna galenskapsfärd längre. Jag går fram till piloten och försöker säga att jag ger upp, att jag inte vill vara med längre. Han bryr sig inte utan håller på och gullar med ett spädbarn som ligger där i en vagn. Då går jag därifrån och då vaknar jag också upp. Jag har under natten vänt mig i sängen så jag legat och sovit med huvudet i fotändan av sängen och varenda kroppsdel värker som om jag verkligen gjort den där vansinnesfärden inatt.
Varför gjorde jag det? Varför fick jag inte bara sova?
Frågorna kan bli många...

En vecka med stora chanser att lära känna Jesus!

Jag är en vecka i fjällen, Kittelfjällen. Det är som vanligt oerhört vackert här och jag kan inte låta bli att njuta av Guds skapelse. Anledningen att jag för chansen att komma hit är att det är vinterläger! Vi är samlade över 300 ungdomar och ledare för att åka skidor och hänga med varandra och med Gud. Varje kväll är det ett stort möte i Ladan, det är en jättestor lada som blir full när vi alla kommit in.
Igår kväll pratade Annelie, ungdomspastor i Sollentuna pingstkyrka, om hur Jesus kommit för att hjälpa oss komma till Gud genom att bli en bro mellan oss och Gud. Jag tog en bild när hon på ett väldigt bildligt sätt visade hur Jesus blir en bro. Genom att hon är så tydlig så blir det lättare att förstå vad det betyder att Jesus gett sitt liv till oss. Grymt!

Starkt budskap:)
Hoppas ni alla mår bra!
Frid till er!

Första gången...

Det är alltid en första gång för allt man gör, jag vet inte varför jag kom att tänka på det men det är lite intressant att gå tillbaka i tiden och se hur saker börjat.
Jag minns första gången jag fick äta en riktig hamburgare på donken, Big Mac, jag minns att jag kände mig vuxen (som pappa) och jag minns att jag tyckte det var nåt av det godaste jag ätit.
Jag minns första gången jag skulle få gå själv till kiosken utan mamma och pappa. Jag tyckte det var otäckt. Jag va rädd att någon skulle komma och sno mina pengar, jag va rädd att jag inte skulle ha tillräckligt med pengar till godis. Jag kan inte minnas det som en god upplevelse. Men det va ändå början på något nytt och jag lärde mig nog något utav det.
Jag minns första gången jag kom till Africa, värmen, människorna och vänstertrafiken. Allt såg ut och va precis så som man förväntat sig att Afrika skulle vara men något i atmosfären var annorlunda, så långt ifrån vad jag kunnat vänta mig någonsin.
Jag minns första gången jag satt i en bil där någon som ha nästan jämnårig körde, det va i Småland och min något äldre vän hade körkort. Vilken enorm frihetskänsla att kunna åka nånstanns utan att behöva be päronen om skjuts.

Allt har en början, kan man minnas hur det börjat kanske det är lättare att uppskatta hur saker har utvecklats. Om det utvecklats till det bättre iallafall;)

Ha det gott!

My first zombie-attack!

Jag har aldrig varit mycket för zombiefilmer. Jag är ju så lättskrämd redan som det är utan att behöva spä på det hela ännu lite mer.
En zombiefilm som jag ändå kan med är "Shaun of the dead", där är zombierna inte fullt så farliga som de kan vara i andra filmer. De liksom är väldigt sega, har problem att ta sig frammåt och ser extremt nyvakna ut, eller trötta i allmänhet... Jag har således fått en liten inblick i hur en zombie är och hur farligt det kan vara om man blir biten av en.
I min favorit-zombiefilm får man också lära sig hur man på bästa sätt tar kål på en zombie. Genom att "avlägsna huvudet eller på annat sätt förstöra hjärnan" annars kan man ju försöka springa ifrån dem och hoppas att de inte kommer rännande efter.

Igårkväll när jag gick från tåget påväg hem till mitt så är jag nästan säker på att jag mötte en zombie (!!). Jag hade gått förbi puben där gamla fylletrattar och fjortistjejer hängde och gick just förbi konsum då han klev fram bakom husknuten. Han såg ganska borta ut. Jag fortsatte att gå, dumt att stanna tänkte jag, han va nog påväg till puben. Jag märkte strax att han börjat gå åt samma håll som mig och jag blev lite orolig. Hade han fått vittring på "lammkött"?! Skulle han hinna ikapp mig innan jag hunnit fram till min port?! Jag ökade på mina steg en aning, såg mig över axeln snabbt och såg hur han haltade efter. Sista biten fram till huset småsprang jag och fiskade upp nycklarna i farten, låste upp och drog igen dörren efter mig. För att va riktigt säker sprang jag uppför trapporna, låste upp min dörr och drog igen den efter mig. *klick* dörren va låst igen och jag va säker på insidan.
Jag ville se om jag bara inbillat mig att han följde efter mig och att han egentligen bara var påväg uppför gatan så jag såg ut genom köksfönstret ner på gatan. -shit!! Han stod kvar där nere! Han såg ut som att han tappat spåret. Efter en stund vände han sig om och linkade tillbaka mot konsum.
Hoppas han inte hittade någon annan att "käka upp" inatt!

Saker som gör mig arg och lessen.

Har ni kollat på tv den senaste tiden? Har ni varit för trötta för att zappa runt mellan kanalerna under reklaminslagen så att ni blivit tvugna att titta på reklamen? Har ni då kanske sett den reklamen om en gullig tant som får besök av hela släkten över jul och går runt och bjuder sina barnbarn på godis, för att i nästa stund vända sig om och inse att det inte finns någon där. Eller den gamle farbrorn som får besök vid sin sjukhussäng av sina barn och barnbarn, men som egentligen även han är helt ensam. Det är reklam för att visa att vi kan ge pengar till en organisation som åker ut till de ensamma så att de ska få sällskap.
En annan reklam är den om mannen som berättar om sina barndoms jular, han berättar om hur magiskt det var och hur han flera dagar innan jul knappt kunde sova eftersom han var så förväntansfull. Till sist suckar han och konstaterar; "sådana jular får man aldrig igen". Mannen är en hemlös utsatt man som blivit illa märkt av livet. Det är stadsmissionen som gör reklam för att vi kan skicka in ett bidrag för att människor som den mannen ska få uppleva julen som de minns den från förr.

Även fast jag blir lessen av dessa två reklamfilmer så älskar jag dem. De ruskar om oss lite och hjälper oss att komma ihåg hur verkligheten ser ut för somliga av oss här i vårt land.
Även fast jag blir arg över verkligheten som presenteras i dessa två filmer så är det en bra ilska. Den ilskan väcker mig till att vilja förändra dessa felaktigheter som vi alla under alltför lång tid har omedvetet accepterat mer eller mindre.
Varför lever vi? Är det inte tänkt att vi alla ska kunna ta hand om varandra? En gammal människa ska inte behöva sitta ensam på nåt rum undanstoppad från världen och med bara minnen eller inte ens det som sällskap.
En människa med sår efter år av utanförskap ekonomiskt eller socialt ska inte behöva känna hopplöshet.

I ett land som vårat borde vi alla se till att ge värme och medmänsklighet till de vi möter. Vi har råd att möta dem som inte har råd. Vi kan om vi är vakna och om vi vill.

Guds frid till er alla mina vänner inför den kommande veckan.