Träning is on!

Hej hej alla glada!
Jag är glad jag, jag har kommit igång med min träning igen (efter några år då jag fettat på mig). Vägen mot att börja träna igen har gått stadigt framåt med någon form av topp då jag blev tagen för en gravid kvinna när jag mötte en halvbekant typ på ett event. Då började jag känna att det kan vara bra att inte se gravid ut förräns jag faktiskt är gravid på riktigt.
Nu är jag iallafall igång och försöker gå och träna åtminstone två gånger i veckan så att jag blir av med min "gravidmage" utan att behöva förlösas;)

Det var allt för nu, stay tight!
God bless!

Min helg i Norrland.

Förra helgen som gick tog jag mig en tur upp till Björkarnas stad Umeå. Trots bristen på "vinterväder" (alltså ingen snö) så fick jag uppleva staden på många olika sköna sätt. Det första jag fick uppleva var inget mindre än, tadah!, Universum(!!) Det kändes stort på otroligt många "levlar" i mitt liv.
Sedan fick jag stiga in i "Casa Susanna" som var som att stiga in i ett himmelskt parallelt universa. Loved it loads!
Efter lite vila och mat så drog vi ner på stan för att kolla in Umeås främsta "meatmarket" för unga vuxna, måste tilllägga att det där om köttmarknad fick jag veta efteråt. Vi gick främst dit för att höra på en bra talare. Stället vi hängde på hette "Cafe Station" trevligt ställe som vi återvände till under helgen.

Vi köpte ganska mycket godis under helgen och det perfekta ställlet att inhandla detta var på en mysig godisaffär mitt i stan. När vi stod och såg oss omkring såg vi den klassiska uppdelningen: dyrare godis som är lite flottare i utformningen och billigare godis som är kanske lite mindre flott typ... När jag la märke till det billigare godiset så va det en kille som stod bakom oss som la sig i. "Det är bara dagsgammalt godis det där, det är helt okej, inget fel på det inte". Utöver förvåningen av all denna plötsliga information så tog vi tacksamt emot den. Sedan bytte killen inriktning på snacket på bara två röda och så plötsligt, "och hur gamla kan sådana hära damer vara då?" Då kände jag att läget spårade ur och sa "vi är inte purunga direkt" och svängde om på klacken och gick att leta rätt på godiset. Jag är inte så mycket för spontanflörtande på allmän plats.

En annan upplevelse jag fick vara med om inträffade när vi gick in på Åhléns typ 10 minuter innan stängning. Det var så lugnt och fint där inne och vi gick runt och tittade och pratade:) efter en stund så jag till min vän att: "hörrödu jag tror inte de ska stänga än på ett tag, de borde väl stängt redan i sånt fall..." Men hon svarade: "jo men de har ju stängt av musiken så det stänger nog strax". Jag hade inte ens lagt märke till att musiken tystnat. Efter ytterligare en stund kom det fram en kvinna till oss och sa väldigt lugnt och väldigt vänligt: "hörni, nu har vi som stängt. Så om ni vill börja avsluta era inköp nu..." Jag blev så förvånad och också lycklig över det lugn som rådde i den då stängda butiken. Jag älskar också hennes formulering: "vi HAR stängt, så om ni vill BÖRJA avsluta..." Detta skulle aldrig ske i Stockholm I tell you;) där skriker de ut i högtalare 5 minuter innan stängning, högst opersonligt. Jag gillar Umeå-stilen bättre.
Utöver dessa små anekdoter så var hela helgen i Umeå alldeles lysande.

Veckan efter min lilla utflykt var så händelserik så jag aldrig hann få tid att skriva ner det. Nu väntar ännu en ny vecka!

Jag önskar er Guds frid över den nya veckan!

Ett kort inlägg bara för att liksom få till det med ett coolt datum.

Väldigt många har idag hetsat upp sig över det faktum att dagens datum skulle vara väldigt väldigt coolt och lite coolt är det såklart.
Men roligast idag måste ändå varit att min fina fina morfar fyllt 71 år idag!
-Grattis morfar!

Dåliga saker med att bo ensam #1

Man måste göra allt själv. Det fina med det är såklart att man kan bestämma exakt hur man själv vill ha det, ordna med prylar och möbler precis som man vill. Men man måste också klara alla andra saker på egen hand. Som till exempel att gå ut med soporna. Vad värre blir källsorteringen. Jag samlar på mig på tok för mycket skräp som ska sorteras in efter material. Plågan blir när jag på helt egen hand måste släpa mitt skräp över hela byn för att slänga den... Jag önskar då att jag hade någon att dela denna börda med, så jag iallafall kunde slippa gå flera gånger...
Kanske är detta problem något som bygger endast på min lättja... Men det vill jag välja att bortse ifrån.

Man kan göra samma sak flera gånger men för det mesta blir det aldrig likadant två gånger.

Jag har börjat handarbeta igen, det är roligt när det blir något av det man gör. Nyss gjorde jag mina första raggsockar och de blev till synes lika, de passar på min fot men jag vet att de är väldigt olika. Jag satt i helgen som gick och tänkte på hur svårt det är att göra lika två gånger. Minsta blunder och hälen på min strumpa hamnar på fel plats. Det kommer nog alltid finnas småfel på de verk jag åstadkommer men det hindrar såklart inte dess funktion, som till exempel dessa nya sockar.
Så kom jag att tänka på en annan skapare, Skaparen, Gud. Han har ju skapat oss alla. Men när Han skapar så gör Han "fel" med flit. Det är "felen" som gör oss till dem vi är ämnade att vara, Gud är verkligen inte ute efter att skapa kopior. Han lägger till och med stor vikt vid alla de olikheter han har lagt ner i oss.
Då jag själv ser mig som en dålig hantverkare när jag ser på två raggisar som inte helt blivit som de skulle på grund av några felaktiga maskor. Ser Gud på oss lyckligt fnittrande över hur fint det blev... Med " en lilltå faststickad på hälen". Vår skapare har verkligen ett sinne för vad som är passande och vad som ska till, för att få till det.

Jag är tacksam för att jag får känna min skapare och för att Han inte är så petig med perfektion som jag.  

Jag önskar så er alla frid över veckan som kommer!

A Big fish in a small pond.

Ikväll gick filmen "big fish" på svt2. Jag har älskat den filmen sedan första gången jag såg den. Men jag la märke till hur jag upptäcker nya detaljer i filmen hela tiden som gör den så sevärd från gång till gång.
Ikväll fastnade jag speciellt för den scenen (spoiler allert) då pappan får sonen att ta över stafettpinnen då han själv ligger på sin dödsbädd. Då sonen hela tiden varit väldigt skeptisk till sin fars, enligt honom, eviga storytelling är det så vackert när pappan är för svag för att ens tala själv och sonen får lugna honom och de tillsammans fantiserar om pappans begravning. Det blir som att cirkeln sluts, då gråter jag... Det är vackert när människor finner varandra!

Oboy va lätt känslan av "tokstress" kommer över oss!

Jag satt på bussen för en stund sedan och skulle strax kliva av på min hållplats. Det var bara en vänstersväng i en fyrkorsning kvar. Så när bussen kommer fram till korsningen kör den fram lite för långt och svänger lite för mycket till höger så att man tror att han som kör tror att det är åt höger han ska. Direkt känner jag hur det börjar pirra nervöst och otåligt i hela kroppen. Känner på mig att det kan bli jobbigt att gå för mig om det är fel buss jag är på eller om han (chauffören) ska försöka vända bussen på den smala vägen kan det också bli jobbigt...
Allt det här sker mycket snabbt och på bara några sekunder han jag kunnat bli jättestressad. Sen visar det sig såklart att han inte alls tänkt åka åt höger utan bara placerat sig så att han inte var ivägen.
Men visst är det stört hu lätt vi kan hetsa upp oss bara sådär?! Det är absolut något jag måste jobba på.

Första mobila blogginlägget!

Okej nu har jag tagit ännu ett steg mot att kunna uppdatera bloggen effektivt och snabbt genom mobilen... Hoppas det kommer gå bra:)
Jag har accepterat en massa villkor för Google och varje gång jag trycker på "accept" eller "tillåt" tänker jag samma sak... Tusan hoppas jag inte gått med på värsta dåliga dealen nu...
Men nu är det gjort iallafall och jag får helt enkelt stå för det hela i framtiden nu då.

Vi hörs kära vänner!

varför kan inte jag våga?!

Jag har äntligen tagit mig för att börja läsa boken "Den oemotståndliga revolutionen" av Shane Claibourne och jag ångrar mig verkligen inte!
För er som inte läst eller börjat läsa den ännu kan jag säga att Shane berättar om hur han tillsammans med vänner började ta evangeliet på större och större allvar och hur det har lett honom till många spännande möten och platser. Han har fått se under hända och han har fått bli en utav Jesus utsträckta händer till medmänniskor han har mött.
Jag vet att många har blivit inspirerade och peppade av att läsa denna bok och jag känner precis likadant nu när jag läser den. Man känner på sig att han har hittat en nyckel till att leva livet med Jesus. Men så kommer ett så kallat "speedbump" tankemässigt...
Jag har i princip växt upp med att vi sagt att det där med att lämna ALLT och följa Jesus inte måste betyda just "att lämna allt". Det har inte varit något att oroa sig över, Jesus älskar dig oavsett om du ger bort allt du äger eller ej och visst är det så. Men Shane lyfter fram texten som vi kan läsa i både matteus, markus och lukas evangelium om den rike mannen som frågar Jesus vad han ska göra för att komma in i Guds rike. Jesus säger att utöver att följa alla buden så ska den rike mannen sälja allt han har och ge det till de fattiga. När mannen får höra det blir han bedrövad och går sin väg.
Shane tolkar texten så att Jesus gav mannen ett val, följ med mig och låt det bli viktigast av allt i ditt liv eller fortsätt med ditt liv som det är och "missa din chans" till himmelriket, typ... Han menar att Jesus låter mannen gå därifrån, Jesus ropar inte tillbaka mannen och säger: Nä men du, klart du inte måste ge bort allt du äger, ge bara bort typ 40% till å börja med så blir det bra.
Jag köper att Jesus är helt seriös med att vi ska ge allt till honom, det gör jag verkligen. Men jag undrar, precis som Shane, varför vi kristna alltid försöker förminska vår älskade Jesus och hans krav om ensamrätt till vår uppmärksamhet. Varför är det så att många av oss glömmer bort vår tro sex och en halv dag i veckan och bara är söndagskristna? Varför är inte alla kristna missionärer i de sammanhang som vi befinner oss i? Jag om någon vet att det inte är lätt alls.

För min egen del börjar problemet med att jag känner att jag aldrig vet tillräckligt mycket och kan knappast "övertyga" någon att hänka på Jesus-gänget. Men varför kan inte jag våga dela min tro, även om jag inte kan citera bibelverser utantill eller om jag inte kan ge svar på tal med starka argument? När det kommer till Jesus är det enda jag vet att jag vill följa med honom själv och se var han kommer leda mig. Men det kan vara det enda jag behöver veta, om en person måste övertygas med bra argument kommer det ändå inte hjälpa personen att välja Jesus. Det är när vi var och en ser Jesus på riktigt i olika tider i livet som vi kan börja följa honom.

Jag tycker att ni som ännu inte läst boken "den oemotståndliga revolutionen, vägar till ett alternativt liv" ska göra det. Den är tankeväckande.

Guds frid älskade vänner!

En tjejhelg med de mina!

Vi skulle åka till Visby. Vi tjejer i familjen...
Mormor har fyllt 70 och vi skulle fira med en mysig helg.

Det är roligt att vara med familjen och se att vi är alla lika. Mamma hade bokat platser till oss på båten och vi satt där och njöt av att vara påväg. Så började de visa en film på tv-skärmarna. De visar filmen "Åsa Nisse" och vi alla 7 sitter med egna hörlurar och stirrar på skärmarna. Det visar sig vara en rolig film och vi tittar ibland på varandra och nickar uppskattande åt roliga scener.
Eftersom vi har hörlurar på oss så hör vi bara filmen, jag hade visserligen bara i ena örat så att jag också skulle kunna höra om någon sa något till mig (en vana jag har från jobbet, väldigt smart vana faktiskt.) det gjorde att jag hörde klart och tydligt när lilla mormor ville säga nåt till mamma och vrålade det superhögt över hela försalongen så att antagligen de flesta som satt i värheten hörde varesig de ville eller inte :D
I en annan scen av filmen skulle en skummis skaka hand med en byfåne som höll på att slipa någonting med en bandslip och vi ser hur byfånen vänder sig om långsamt och jag ser direkt vad som kommer att hända. Precis när jag får nog, tittar bort och ofrivilligt släpper ur mig ett tjut av nån mild typ av fasa eftersom jag vet att nu kommer byfånen slipa skummisens hand med bandslipen. Det roliga i det hela är att det inte bara är jag utan även stora delar av vår lilla grupp som vid exakt samma tidpunkt som jag själv ger ifrån sig samma skrik. Vi börjar skratta åt det hela och självklart skrattar vi också åt den roliga filmen.
Jag ser mig om och ser att de som sitter runt omkring inte skrattar så mycket åt filmen men åt oss. Vi underhåll stora delar av båten under resan tror jag eftersom vi hela tiden skrattade åt samma saker och kanske inte bara på de givna ställena. Vi fick känna många gånger under helgen att vi hör ihop, vi kommer från samma källa som ofta porlaröver av skratt och galenheter. Det är gott att ha en fin familj, tack och bock för helgen som blev väldigt fin:)

djuriska funderingar.

Jag tror, eller iallafall trodde, att jag körde på en liten mus när jag cyklade hem från jobbet idag. det såg precis ut som om det var en liten grå mus som låg halvgömd under ett höstlöv mitt på cykelbanan... Jag inser det orimliga i att köra på en liten mus mitt på en cykelbana och jag är den första att erkänna att det inte var en mus utan bara ett löv, eller att jag precis missade musen med nån centimeter eftersom det inte blev någon blodbad eller så.
Djuren tycks i vilket fall som helst uppträda en aning knepigt nu när det blivit höst... Den senaste tiden har jag blivit tvungen att dammsuga upp en mängd flugor från mina golv. Det är som att de krypit in i min lya för att lägga sig å bara dö... tycker det känns som ett konstigt beteende, till och med för flugor. Även andra småkryp har tagit sig in för att dö. För flera veckor sedan såg jag en liten liten gräshoppa bakom min säng och den tycktes ligga där och vila lite... när jag petade till den lite så fick den nog och sen gav den upp. Hoppas det inte var jag som tog kol på den lille stackarn...

Får se vad som dyker upp härnäst!

minnen

Just nu är jag inne i en liten fas där jag försöker hitta min personlighet och min identitet och i detta ingår en hel del rotande i det förflutna. Ännu en ny våg av minnen och tankar väcktes för några veckor sedan då jag dammade av min bokhylla och fann en utav mina första böcker "Mamman och den vilda bebin". Vi har en film från när jag är runt 2 år gammal och tillsammans med mamma reciterar hela boken utantill. Jag var ett barn med två väldigt kulturintresserade föräldrar, jag fick höra av mamma att hon och pappa redan innan jag var född hade börjat köpa böcker till mig. Så kunde jag göra annat än att ta till mig allt de läste... Vi hade alltid högläsning om kvällarna. Fantastiska stunder tillsammans.
Vi har också dokumenterat på film vilket oerhört lättskrämt barn jag var. Jag var nog rädd för det mesta faktiskt. På en film ser vi mig när jag ryggar tillbaka för en till synes osynlig fara. Mamma, som är van vid detta, säger aningen trött: "Linnéa du behöver inte vara rädd för blomflugor, de är inte farliga." men jag lyssnar inte utan kniper ihop munnen så inte den pytte pyttelilla flugan ska komma in i den och flyttar min lilla barnkropp så långt från den tänkta faran som möjligt. Och häromdagen fick jag höra att jag tydligen var rädd för tv-apparater när jag var liten. Jag vet inte exakt varför jag nu var det men det löstes raskt genom att jag på tv'n fick titta på exempelvis konståkning och då gick det bra för jag blev såklart trollbunden av de vackra människorna som var så duktiga på skridskodans. Själv blev jag aldrig någon vidare på skridskor. Jag var rädd för att ramla på isen och så gjorde det alltid så ont i fötterna så fort jag åkt runt en stund. Nä det var inget jag satsade på men livet har nog andra saker beredda för mig...

Nog om mina minnen för idag, nu ska jag ta fram min värmefilt så jag inte fryser inatt. Det börjar bli kallt nu...

Glid i frid mina vänner!

på gång...

Efter en sommar av mestadels chilltime och goa stunder med nära och kära har nu hösten kommit igång på allvar. På jobbet arbetar vi redan nu som nissarna inför julen, trots att jag inte tror att nissarna börjat jobba på klapparna ens ännu. Ingen rast eller ro för det är många människor i landet som behöver hjälp med pressande under nätterna eller sömnapné som vi vill hjälpa dem bli av med.
Trots allt hårt jobb har jag börjat ta vara på tiden och göra det som känns viktigast i livet. Förra helgen spenderade jag söndagen med mamma då vi for och plockade upp ett stort antal rovor och andra grödor på vår kolonilott och beundrade vad jorden kan ge oss för godsaker. Därefter bjöd jag mamma och hennes vännina på lunch och vi hade en trevlig stund.
Denna helg tog mamma på egen hand upp resten av våra skatter då det fanns risk för frost enligt nyheterna tidigare i veckan. Hemma blev det sedan skärdefest och ett stort jobb med att skrubba morötter och koka in för att frysa och mamma la in rödbetor efter konstens alla regler.
Lite inspirerad av allt finlir i köket tog jag tillsammans med en kompis idag och lagade till oss en festmåltid som inte var utav denna världen (kändes det som). Vi gjorde någon form av moussaka med squash från kollonilotten och hade rödbetor med fetaost till. Allt var mycket gott och det blev över väldigt mycket mat, jag får ta och frysa in det så jag kan ta med till lunch i flera veckor. gott gott gott!
Det känns alltid lite bättre att leva när jag får njuta av goda saker så som en vällagad måltid med naturliga ingredienser eller gott sällskap av en nära vän. Jag tackar Gud för förmånen av att ha allt detta.
Så flyter tankarna osökt in på de som lider nöd på afrikas horn och inte alls kan få samma chans som mig att njuta av livet. Jag ber och hoppas att de ska finna ljus i sina liv och kunna njuta då och då trots allt de får gå igenom. Som tur är finns det möjligheter för oss som har mycket att ge av det vi har till de som inte har någonting. Många bra organisationer finns just nu på plats för att hjälpa så många nödställda de bara kan. Jag hoppas att det görs på ett så bra sätt som möjligt.

För att knyta ihop säcken igen så kan jag avsluta med att mitt i mina tankar om nödställda dök en ny-gammal tanke upp i huvudet igen...
Imorgon blir det att gå tillbaka till tomteverksta'n igen och jobba på, många måste få vår hjälp med det vi kan göra. Även om de inte är svältoffer eller annat så är det ändå viktigt. Alla kan vi göra något för att hjälpa någon i vår närhet. Det är inte bara de som åker till en annan kontinent som är hjältar. Jag vill uppmana alla (både de som läser detta och andra) att vara vardagshjältar. Ni kan vara det i stort och i smått. Det behövs inte alltid så mycket utan bara ett litet ord, en blick eller en ostmacka...

Glid i frid mina älskade vänner!

Sommarskoj #2

I några dagar har jag varit i vårat sommarparadis "Bölenvattnet". Där kan vi verkligen koppla av. Tillsammans med mamma, pappa och kusin åkte jag på Auktion för att fynda och roa oss. Mamma blev lite besviken först för att det inte var "han den rolige utroparen" och pappa satte sig lite i skymundan för han vågar inte riktigt ropa in saker på auktion eftersom han har lite svårt att hänga med i vilket bud som lagts. Innan auktionen började gick vi runt, som alla andra, och tittade in vilka saker som skulle säljas. det fanns många saker och vi ville inte ha så mycket egentligen vilket var skönt att konstatera...

Men vi hittade några smågrejer som var lite intressanta. sedan skulle det visa sig att under själva auktionens gång skulle vi komma att inse att vissa saker blir mer viktiga att lägga beslag på under tiden en auktion pågår...
Eftersom pappa några gånger suckat av förtvivlan över sin oförmåga att vråla summor i munnen på de andra auktionsbesökarna bestämde jag mig för att hjälpa honom med budgivningen. när det så dök upp ett speciellt intressant objekt bestående av typ några långa elkablar och smågrejer så blev pappa ändå så till sig att han började buda MOT mig utan att tänka sig för. jag bjöd över en annan karl som satt längre fram och pappa nästan ställde sig upp sekunden efter och bjöd tio kronor över mig. så gick det till när han förlorade tio spänn för att han inte höll sig i skinnet, men å andra sidan så fick han ju faktiskt ropa in grejerna själv och det måste ju varit roligt för honom...
auktionsutroparen skrattade då han såg att vi hörde ihop och började snacka om att: "haha nu blir det skilsmässa" men som tur är så är det svårt att skilja sig från sin pappa, han är och förblir min i all framtid.
tillslut började det ösregna så vi tog våra fynd och sprang till bilen. Sen åkte vi några mil för att äta go-pizza och sedan hem till stugan i skogen.

efter några dagar i vackra skogen skulle jag och kusin åka hem med tåget från östersund. på tåget hamnade vi bredvid två kvinnor som vi började prata lite med. det slutade med att kkusin satt och visade korttrick för den äldsta kvinnan och sedan spelade de "vänd tia" en god stund. min kusin tog på sig att roa denna kvinna en mycket stor del av resan vilket i mina ögon var mycket imponerande. Jag var trött och satte på lite musik istället och blundade.

sommarskoj #1

Sverige är fint när det är sommar, det bara är så det är. Landet blomstrar och luften är skön. Bären mognar och vi plockar in dem och lägger dem i frysen.
Jag började plocka in bär häromdagen, vinbärsbuskarna var översållade av bär och stora var de dessutom. Morfar kom och hjälpe mig samtidigt som vi fick umgås lite. Att plocka bär med min morfar är fantastiskt för det händer så mycket när man är med honom. Först häpnar vi över alla stora fina bär och sedan blir morfar förargad över hur många Omogna bär som ändå finns på buskarna. Vi fortsätter plocka av de bär som är mogna. Sedan bränner sig morfar på en nässla och surnar till, men bara för en kort kort stund sedan smakar han på ett bär och njuter lite. Han kutar runt staketet och ska plocka reda på de finaste bären på andra sidan busken. I sin iver att plocka alla bär bränner han sig igen och berättar för mig att det värsta är inte just när man bränner sig utan när man kommer hem och ska tvätta sig på kvällen så bränner det till värre än någongsin säger morfar. mitt i allt har en liten myra krupit upp på morfar och han sätter åter igång att klaga på de omogna bären.

Sommarskoj med morfar när det är som bäst.

Livet idag.

-Varför är du inte som du var förut? Du är ju så sorgsen, varför leer du inte mera? Om du bara ruskade upp dig och slutade tänka på allt tråkigt så skulle du ju må jättebra. Du är inte tjock, du är jättevacker!
det är inte utsidan som räknas...
tänk inte på de extra kilon du har, du är ju så underbar som du är.
man måste älska sig själv först, annars kan ingen annan älska dig! Hur ska någon kunna älska en människa som inte älskar sig själv...
Kommentarer jag får, från andra och mig själv.
Jag vet inte vad som är från mig själv eller från andra längre. min vardag präglas av allt det här.
vad ska man tänka och vad ska man tro? Jag fastnar i ett tankenät som trasslar till sig. det går inte att se någon utväg. Men trots allt det här mörka som står skrivet här ovan...
Jag tänker inte att jag är dålig jämt, jag tycker inte att jag är ful jämt, jag är helt okej. Men det finns saker som kommer ivägen för att andra ska se vem jag är. Så för att andra ska se måste jag spränga igenom det där nätet... ganska jobbigt faktiskt.

Imorgon ska jag på begravning av min kompis. Hon var den enda som jag hängde med här i området. Alla andra är utflugna. anledningen till att det är begravning är en så olycklig tillfällighet, ouppmärksamhet i trafiken. Den här händelsen har fått mig att tänka på det där, livet, hur flyktigt det är. man kan dö för nästan ingenting. Jag vill inte ta livet för givet, jag skulle kunna dö av ett tonfiskben som råkat hamnat i en sån där burk med inlaggd tonfisk... så snabbt.
Hur bjuder man in till sin begravning? Jag kom fram till att jag måste fylla i det där vita kuvertet hos fonus, just bara ifall ifall att om jag skulle försvinna helt plötsligt. Jag vill inte att någon ska behöva tänka på hur de ska göra med allt som varit jag. Får se när jag lyckas fylla i det...
Imorgon blir det iallafall att ta avsked av Hanna, jag tror det kommer bli väldigt smärtsamt, att behöva ta avsked av en jämnårig. det är ju sånt som man ska göra när man är typ 70 eller 80 år, inte före det.

Hanna jag hoppas att du har det bra där du är! (jag hoppas att du inte kan läsa det här för i himlen ska det inte finnas internet!!)

new time

En vecka in på det nya året.
Det började bra, har redan haft bjudning i mitt hem, varit på bio med fin vän och hängt i Clara. Det känns gott att vara på och inte av.
Nu är det dax att ta tag i livet, det nya livet: livet "2011"
Here we go!

Årslut... typ.

Nu är glada julen slut. slut slut. Under julhelgen satt vi och mindes tillbaka på vår förra jul. julen som då spenderades på ett berg i Tanzania. Berget var till en början inte så välkomnande som jag hade önskat men tillslut kom vi ju upp och dessutom helskinnade. Vi tackade Gud för det.

Den här julen blev mycket vitare och kallare. Men att vara hemma har sin charm, att fira med familjen är verkligen skönt, då vet man var man har dem och hur de mår.
Några dagar innan jul var jag och pappa i Clara kyrka och lagade mat och såg till att de fick sova tryggt hela natten. För oss var det en spännande upplevelse som vi sent kommer glömma. Men det som är lätt att glömma bort mitt i allt detta är att de killar vi mötte i Clara sover där varje natt, det vi ser som spännande omväxling är deras vardag. Det är omvälvande att tänka på. Det roliga är att genom att hänga i Clara då och då kommer ju göra att man känner igen dem ute på stan också. Faktum är att jag såg en utav dem på centralen på juldagen, men jag gick inte fram och då god jul... varför? nej jag har ingen bra förklaring...
bättre beteende nästa gång!

Nu under jul och nyår har jag fått träffa många gamla goda vänner och det är gott att veta att de lever. Igårkväll, eller natt ska man väl säga, klämde vi ihop oss ett gäng på mina vänners balkong och inväntade tolvslaget i södra och blåst. medans det bommade som värst hurrade vi in det nya året och prick klockan tolv blev det pusskalas för alla utom oss utan partner, så vi kramade lite tafatt. sedan gick jag in och skickade små nyårshälsningar till över 30 tanzanska vänner.
När jag sovit några timmar vaknade jag av att telefonen ringde, det var en vän från tz som ringde men jag hann inte svara. till min fasa såg jag att det hade ringt en annan vän cirka tre timmar tidigare och det såg ut som att jag hade svarat... undrar just vad jag sa till henne, eftersom jag sov...
Lustig upplevelse!
Välkommen år 2011!