I flera år tror jag han har tjatat på mig att han vill att jag ska läsa en bok skriven av Kaj Pollack som heter "Att välja glädje". Det är någon självhjälps bok för att folk ska hitta vägar att må bra trots livets små kringelikrokar.
Det är ju gott och väl men jag orkar inte läsa någon bok av Kaj Pollack och jag vill inte göra det bara för att pappa säger åt mig heller (envis som jag är). Jag tror att för min del så har jag hittat ett sätt att välja glädje på numera. Helt utan Kaj Pollack.
I lördags var det en stor julkonsert i Filadelfiakyrkan och vi i bibelskolan skulle stå och välkomna folk som kom från pendeltåg och tunnelbanan. Det var faktiskt roligt att hälsa på folk. Många blir så förvånade när någon börjar prata med dem, vissa ser sura ut men många blir otroligt glada och skiner upp. Jag fick hjälpa en blind man att hitta in i kyrkan eftersom han aldrig hade varit där tidigare.
Jag stod tillsammans med min klasskompis Rebecka och det slog mig att vi var lite som gatuförsäljare där vi stod och ropade åt folk, vi frågade om de skulle till julkonserten och om de skulle dit så var de väldigt välkomna och om de inte skulle dit så var de ändå välkomna dit. och vi önskade alla vi hann med en riktigt trevlig kväll oavsett vart de skulle.
Jag kom att tänka på hur lika försäljare vi var och några ord i en mening kom till mig direkt:
-Att sälja glädje.
Det låter ju snarligt boken av Kaj Pollack men så mycket bättre. Iallafall om det handlar om att stå som vi gjorde på gatan och sprida julglädje på samma sätt som gatuförsäljarna på hötorget lockar till skratt.
Jag vill fortsätta att "sälja glädje" till andra, helt gratis såklart. Det är roligt när man gör folk glada och sprider ljus.
måndag 29 november 2010
torsdag 18 november 2010
Att verkligen mena det.
Hej nu var det ett tag sedan jag skrev igen... men jag ska sluta beklaga mig att jag är så dålig på att uppdatera och bara göra det.
Förra helgen hade vi fest för min morfar som hade fyllt 70 år. Jag fick stämma upp i allsången; "Ja må du leva". Visst kan ni texten? "Javisst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva uti hundrade åååår!"
När vi stod där och sjöng slog det mig att min morfar faktiskt på riktigt närmar sig sitt hundrade år, det är visserligen 30 år kvar men jag insåg med ens att de där trettio åren vill jag ha min morfar kvar, minnst. För första gången i mitt liv fick den här sången en helt ny mening. Det var inte längre någon glättig sång som jag sjöng på slentrian utan sången blev verklig för mig. Jag hoppas ju verkligen att min morfar som alltid har funnits här ska fortsätta att finnas här i våra liv tills han blir, inte bara gammal, utan skitgammal!
På samma fest fanns det två olika släkter som har vävts samman genom honom vi firade, min morfar. Han har blivit en viktig del i en annan familj som behövde en sån som han. Nu fick vi då mötas på riktigt och se lite vilka människor de är.
Jag såg det som en stund då vi faktiskt kunde få bli mer nära varandra och möjligheten att samlas kring något gemensamt, morfar, och kunna bli till stöd och uppmuntran för varandra. Jag vet inte hur många mer än mig som kände som jag men jag hoppas ändå att detta skulle kunna bli möjligt.
Familjen är det absolut viktigaste i livet. Vi behöver varandra, vi måste måna om varandra och ta vara på varandras liv. Ta hand om varandra liksom.
Det fanns en tid då jag såg en massa stora familjer och var avis på dem för att jag tyckte att våran familj var väldigt liten om man jämförde...
Men våran familj blir bara större och större och jag inser att familjen är inte alls bara de som delar gener med varandra utan man kan faktiskt välja familj. Ibland kan man också önska kanske att man kunde välja bort vissa bitar av familjen (detta sagt lite på skoj) men det går faktiskt inte lika bra tycker jag. Har man en familj så har man den, oavsett hur bra det känns med alla som ingår i den. Alla måste ha en familj att lita på. Och i en familj håller man ihop.
Thats what I think.
Godnatt!
Förra helgen hade vi fest för min morfar som hade fyllt 70 år. Jag fick stämma upp i allsången; "Ja må du leva". Visst kan ni texten? "Javisst ska han leva, javisst ska han leva, javisst ska han leva uti hundrade åååår!"
När vi stod där och sjöng slog det mig att min morfar faktiskt på riktigt närmar sig sitt hundrade år, det är visserligen 30 år kvar men jag insåg med ens att de där trettio åren vill jag ha min morfar kvar, minnst. För första gången i mitt liv fick den här sången en helt ny mening. Det var inte längre någon glättig sång som jag sjöng på slentrian utan sången blev verklig för mig. Jag hoppas ju verkligen att min morfar som alltid har funnits här ska fortsätta att finnas här i våra liv tills han blir, inte bara gammal, utan skitgammal!
På samma fest fanns det två olika släkter som har vävts samman genom honom vi firade, min morfar. Han har blivit en viktig del i en annan familj som behövde en sån som han. Nu fick vi då mötas på riktigt och se lite vilka människor de är.
Jag såg det som en stund då vi faktiskt kunde få bli mer nära varandra och möjligheten att samlas kring något gemensamt, morfar, och kunna bli till stöd och uppmuntran för varandra. Jag vet inte hur många mer än mig som kände som jag men jag hoppas ändå att detta skulle kunna bli möjligt.
Familjen är det absolut viktigaste i livet. Vi behöver varandra, vi måste måna om varandra och ta vara på varandras liv. Ta hand om varandra liksom.
Det fanns en tid då jag såg en massa stora familjer och var avis på dem för att jag tyckte att våran familj var väldigt liten om man jämförde...
Men våran familj blir bara större och större och jag inser att familjen är inte alls bara de som delar gener med varandra utan man kan faktiskt välja familj. Ibland kan man också önska kanske att man kunde välja bort vissa bitar av familjen (detta sagt lite på skoj) men det går faktiskt inte lika bra tycker jag. Har man en familj så har man den, oavsett hur bra det känns med alla som ingår i den. Alla måste ha en familj att lita på. Och i en familj håller man ihop.
Thats what I think.
Godnatt!
torsdag 21 oktober 2010
tankar på arbetsplatsen.
Livet är ju inte ett bestående tillstånd för oss jordingar. Vi kommer ju alla att dö en gång. Jag kom att fundera på vad man skulle kunna skriva om mig på nån "minnes-runa" om jag skulle gå ur tiden idag...
Det skulle kunna stå om mitt skratt, att det ibland låter som att jag snyter mig när jag fnissar... Det skulle kunna stå hur jag äter upp ALLT på tallriken.
Det var bara några små exempel.
Vad vill vi att andra ska minnas om oss? Ger vi dem det bästa vi har?
Jag vill ge allt och få allt... Leva livet fullt ut och fullt av kärlek.
Det skulle kunna stå om mitt skratt, att det ibland låter som att jag snyter mig när jag fnissar... Det skulle kunna stå hur jag äter upp ALLT på tallriken.
Det var bara några små exempel.
Vad vill vi att andra ska minnas om oss? Ger vi dem det bästa vi har?
Jag vill ge allt och få allt... Leva livet fullt ut och fullt av kärlek.
onsdag 20 oktober 2010
En dag full av eftertanke och annat.
Ja hörni, ni vet de där automaterna som man kan se på tågstationer och sådär där man ska kunna få tag på allt möjligt man kan tänkas behöva vid vilken tid på dygnet som helst. På en station där jag befinner mig flera gånger i veckan finns det en sån häringa automat och jag har tittat på den varje gång jag gått förbi och under en längre tid så har det enda som funnits kvar varit två varor, de ni kan se på bilden...Energidryck (som ger vingar) och Kondomer... lustigt tyckte jag, så pass lustigt att jag tog en bild för att kunna dela detta med er.
Hur kan det komma sig att detta är det enda som finns i denna automat? Varför är det ingen som fyller på den med nya varor? Och varför är det ingen som slår till och köper det som finns?
Frågorna är många, alltför många...
En underbar morgon vill jag minnas... Jag låg kvar i min säng ännu när det hade blivit helt ljust och solen precis hade kommit upp. Genom fönstret kunde jag se vackra moln och blå himmel. Jag tror att jag njöt där jag låg. Det måste ha varit skönt att slippa hoppa upp medans det ännu var mörkt utan att jag fick sova kvar. Härligt med vila.
Idag skrev jag mitt livs allra första "Dugga" (det är typ som ett prov...)
Jag vet inte hur det gick, hoppas jag är en tur-knutte och är bra på att gissa... jag tror nämligen att jag gissade på över 50% av frågorna... Får se hur det gick sen.
Nu blir det sova-tajm.
måndag 18 oktober 2010
Öööh...
Ja... vad säger man om denna "killer-hot" löpsedel... Det känns kanske lite som att det var idétorka på redaktionen och de drog till med något och hoppades att nånting swell skulle inträffa under natten som de skulle kunna få med i tidningen senare... Grymt rolig tanke.Okej senaste nytt i mitt eget liv då... tja, vet inte riktigt. Det är mest det gamla vanliga egentligen. Skola, jobb, skola ungdomskvällar...
Det finns ju små grejer man tänker på hela tiden, en liten snille-tanke som dyker upp när man minst anar det och det är svårt att hålla kvar den länge nog för att få ner den i skrift. Men jag kan lova er att det är fyndiga grejer och nån dag kommer ni säkerligen få er beskärda del av kakorna. ;)
torsdag 14 oktober 2010
It's been to long, I really feel it.
Okey now it's been far to long since I wrote something to all of you to read. But I will try more and more to change.
Life is very buzy these days and I'm studying at the same time as I'm doing alot of other stuff so it can be hard to do everything at the same time.
I was thinking maybe it could be nice if I wrote in english for my foreign friends to read but I find it hard to know the right spelling. If the words is going to fail me maybe I will write in Swedish as well. and sometimes maybe my sisters and brothers in Tz will get lucky and I will practise my Kiswahili aslo.
Now it is time for bed for this day.
I send my great love for you all out there and Gods rich blessings!
Life is very buzy these days and I'm studying at the same time as I'm doing alot of other stuff so it can be hard to do everything at the same time.
I was thinking maybe it could be nice if I wrote in english for my foreign friends to read but I find it hard to know the right spelling. If the words is going to fail me maybe I will write in Swedish as well. and sometimes maybe my sisters and brothers in Tz will get lucky and I will practise my Kiswahili aslo.
Now it is time for bed for this day.
I send my great love for you all out there and Gods rich blessings!
onsdag 1 september 2010
En vakande hand
Vissa dagar frågar jag mig verkligen varför jag gör mig besväret att tro på Jesus, det är ju inte lätt att förstå alltid hur lätt det faktiskt är. Men mitt tvivel vet jag egentligen inte varifrån det kommer, det är som om nåt försöker sabba min relation med Jesus genom att komma med en hoper tvivel. Dock finns det så mycket i mitt bagage numera att jag kan värja mig från alla hopplösa motargument.
Det finns någon som alltid håller en vakande hand över oss.
Han såg till att jag kom hem levande och i ett stycke från Tanzania och han ger mig trygghet även i min Svenska vardag. Förra veckan var jag otroligt orolig för hur jag skulle få min ekonomi att gå ihop, månaden hade inte ens börjat och mina pengar var redan i princip slut med tanke på allt jag skulle behöva skaffa inför skolstart. Begreppet "fattig student" tog mig med storm på ett otrevligt vis.
Jag frågade Pappa i måndags om inte han och Mamma kunde tänka sig att hjälpa mig köpa busskort eller så. Han sa att vi skulle fundera på en lösning.
På lunchrasten gick jag in på min mejl och får se ett mejl-svar från försäkringsbolaget jag hade haft under min praktiktid i Tanzania. I mejlet stod det utan omsvep att de hade beslutat att ajg skulle få 13000 kronor som ersättning (eller nåt) för att jag blivit överfallen. Jag visste inte att man fick pengar för sånt. Jag vet inte om summan ifråga är stor eller liten men den kom högst oväntad och oerhört lägligt och välkommet. Tack vare detta, som jag ser som en skänk från ovan, kan jag klara den här månaden också utan att ta av pengar som jag inte har och jag tackar Gud!
Han ser till vårt bästa och kan verkligen sända hjälp i rätt stund. Be så ska du få!
Det finns någon som alltid håller en vakande hand över oss.
Han såg till att jag kom hem levande och i ett stycke från Tanzania och han ger mig trygghet även i min Svenska vardag. Förra veckan var jag otroligt orolig för hur jag skulle få min ekonomi att gå ihop, månaden hade inte ens börjat och mina pengar var redan i princip slut med tanke på allt jag skulle behöva skaffa inför skolstart. Begreppet "fattig student" tog mig med storm på ett otrevligt vis.
Jag frågade Pappa i måndags om inte han och Mamma kunde tänka sig att hjälpa mig köpa busskort eller så. Han sa att vi skulle fundera på en lösning.
På lunchrasten gick jag in på min mejl och får se ett mejl-svar från försäkringsbolaget jag hade haft under min praktiktid i Tanzania. I mejlet stod det utan omsvep att de hade beslutat att ajg skulle få 13000 kronor som ersättning (eller nåt) för att jag blivit överfallen. Jag visste inte att man fick pengar för sånt. Jag vet inte om summan ifråga är stor eller liten men den kom högst oväntad och oerhört lägligt och välkommet. Tack vare detta, som jag ser som en skänk från ovan, kan jag klara den här månaden också utan att ta av pengar som jag inte har och jag tackar Gud!
Han ser till vårt bästa och kan verkligen sända hjälp i rätt stund. Be så ska du få!
måndag 23 augusti 2010
Jag köpte ett par Jeans...
Otroligt vilken skillnad det kan vara att ikläda sig ett par byxor. Jag har nog de senaste åren klätt mig mest i kjol av olika typer. Att nu skaffa ett par nya Jeans är som att återinträda in i Västvärlden men också som att födas som en ny person in i ett nytt liv.
Det blir en del nytt i höst med plugg i olika former och mycket skönt häng med ungdomar i kyrkan. Det kan krävas att känna sig förnyad på olika fronter. Mina byxor blev en del i det.
En grej jag har funderat otroligt mycket på den senaste tiden är hur många av oss här i världen är otroligt rädda för att binda upp sig för något. Vi vill inte slösa tid på onödiga aktiviteter eller kanske mer inte slösa tid på aktiviteter som tar upp vår dyrbara tid. Att göra grejer som att ta en timmes promenad med en god vän, att laga riktig och nyttig mat, läsa läxor, gå på gudstjänst en söndags förmiddag eller att vara engagerad i någon verksamhet i kyrkan. (detta sista gäller mest kristna såklart)
Men detta är alltså grejer som man inte vill slösa tid på...
Man är ju så mån om att lägga tiden på att gå på stan och fönster-shoppa, att surfa på nätet och lägga dyrbara timmar vid Facebook för att hänga med, se till att följa med alla program på teven som man kan hänga med i.
Jag har sett detta i mitt eget liv men vägrar tro att jag är helt ensam om att prioritera på detta sättet. Den här sommaren har jag verkligen beslutat att seriöst gå ifrån mina gamla vanor och aktivt bli en aktiv människa. Jag känner mig manad att uppmuntra alla andra som känner igen sig i min beskrivning att också följa mitt exempel och ta tag i det verkliga livet.
Var starka mina kära medresenärer på livets resa!
Kram!
Det blir en del nytt i höst med plugg i olika former och mycket skönt häng med ungdomar i kyrkan. Det kan krävas att känna sig förnyad på olika fronter. Mina byxor blev en del i det.
En grej jag har funderat otroligt mycket på den senaste tiden är hur många av oss här i världen är otroligt rädda för att binda upp sig för något. Vi vill inte slösa tid på onödiga aktiviteter eller kanske mer inte slösa tid på aktiviteter som tar upp vår dyrbara tid. Att göra grejer som att ta en timmes promenad med en god vän, att laga riktig och nyttig mat, läsa läxor, gå på gudstjänst en söndags förmiddag eller att vara engagerad i någon verksamhet i kyrkan. (detta sista gäller mest kristna såklart)
Men detta är alltså grejer som man inte vill slösa tid på...
Man är ju så mån om att lägga tiden på att gå på stan och fönster-shoppa, att surfa på nätet och lägga dyrbara timmar vid Facebook för att hänga med, se till att följa med alla program på teven som man kan hänga med i.
Jag har sett detta i mitt eget liv men vägrar tro att jag är helt ensam om att prioritera på detta sättet. Den här sommaren har jag verkligen beslutat att seriöst gå ifrån mina gamla vanor och aktivt bli en aktiv människa. Jag känner mig manad att uppmuntra alla andra som känner igen sig i min beskrivning att också följa mitt exempel och ta tag i det verkliga livet.
Var starka mina kära medresenärer på livets resa!
Kram!
fredag 30 juli 2010
tankar på svåra saker.
Min underbara vän Anna och jag pratade i telefon. Anna har levt de senaste månaderna i Kigali, huvudstaden i Rwanda, landet som är så otroligt märkt av folkmord död och elände.
Nu, en sådär månad och lite till efter hemkomst börjar Anna med stor vånda se att hennes sätt att se på HÄR och DÄR har förändrats en del. Vid första hemkomsten var det otroligt svårt att acceptera hur vi unnar oss att leva för att vi kan göra precis hur vi vill medans hennes vänner i Kigali inte har någon chans att välja någonting, de kan ofta inte ens välja om de ska eller inte ska äta mat vissa dagar. Här är problemet om vi vill äta sushi eller kebab. Skillnaden för våra två olika världar som vi levt i är stor, så otroligt stor.
Distansen börjar flyta in i våra liv efter att ha varit hemma ett tag. Vi bryr oss såklart om alla där borta hur mycket som helst men vi får känslan av att deras nöd är långt bort och vi kan inte längre göra så mycket åt allt ont som sker när vi befinner oss typ ett halvt dygn bort. Då kommer frågan:
Hur ska vi göra? Vad kan vi unna oss utan att få dåligt samvete över att våra älskade vänner inte kan unna sig detsamma?
Vi lever i ett samhälle där det är modernt att bry sig, det är ju så fint att till exempel ge en summa för att hjälpa de i nöd. Alla borde vara så goda och fina människor såklart. Men för oss som levt med dessa människor, vi som svettats tillsammans med människor som nu blivit till vår andra familj, för oss skulle det inte räcka med att ge pengar under nån välgörenhetsgala.
Vi har ju fått kontakten. Vi har också kännt hopplösheten inför stora problem som tornar upp sig runt omkring oss medans vi kämpar som i kvicksand för att kunna genomföra olika små projekt för att göra vardagen drägligare för människor, för kyrkan och för samhället i stort. Brist på pengar, brist på hopp, fullt av korruption och så vidare. Det finns mycket att säga om det. Men vad ska vi säga till varandra som stöd när vi crashar rätt ner i Svea rike och inte längre kan hjälpa någon inte ens oss själva, vi känner inte hur vi förgyller någon annans liv/vardag för här visar inte folk sådant lika tydligt. Vi känner oss ensamma och onyttiga i våra gamla liv och längtar efter de som vi levt så nära.
Kan vi åtminstone finnas här för varandra och tänka, känna och älska varandra? Kan vi trösta när allt känns svårt? När vi får meddelanden från våra vänner där nere att de är sorgsna, rädda eller hungriga vad gör vi då?
Främst måste vi ta hand om varandra här och nu, vi kan inte rädda hela världen hur som helst. Men vi kanske på nåt sätt kan rädda varandra. Ge varandra tid och gemenskap och be Gud om hjälp och råd. Vi kommer bli starka tillsammans.
Det kommer alltid att finnas funderingar, frågor om hur man borde göra och varför världen är som den är.
Typiskt...
Nu, en sådär månad och lite till efter hemkomst börjar Anna med stor vånda se att hennes sätt att se på HÄR och DÄR har förändrats en del. Vid första hemkomsten var det otroligt svårt att acceptera hur vi unnar oss att leva för att vi kan göra precis hur vi vill medans hennes vänner i Kigali inte har någon chans att välja någonting, de kan ofta inte ens välja om de ska eller inte ska äta mat vissa dagar. Här är problemet om vi vill äta sushi eller kebab. Skillnaden för våra två olika världar som vi levt i är stor, så otroligt stor.
Distansen börjar flyta in i våra liv efter att ha varit hemma ett tag. Vi bryr oss såklart om alla där borta hur mycket som helst men vi får känslan av att deras nöd är långt bort och vi kan inte längre göra så mycket åt allt ont som sker när vi befinner oss typ ett halvt dygn bort. Då kommer frågan:
Hur ska vi göra? Vad kan vi unna oss utan att få dåligt samvete över att våra älskade vänner inte kan unna sig detsamma?
Vi lever i ett samhälle där det är modernt att bry sig, det är ju så fint att till exempel ge en summa för att hjälpa de i nöd. Alla borde vara så goda och fina människor såklart. Men för oss som levt med dessa människor, vi som svettats tillsammans med människor som nu blivit till vår andra familj, för oss skulle det inte räcka med att ge pengar under nån välgörenhetsgala.
Vi har ju fått kontakten. Vi har också kännt hopplösheten inför stora problem som tornar upp sig runt omkring oss medans vi kämpar som i kvicksand för att kunna genomföra olika små projekt för att göra vardagen drägligare för människor, för kyrkan och för samhället i stort. Brist på pengar, brist på hopp, fullt av korruption och så vidare. Det finns mycket att säga om det. Men vad ska vi säga till varandra som stöd när vi crashar rätt ner i Svea rike och inte längre kan hjälpa någon inte ens oss själva, vi känner inte hur vi förgyller någon annans liv/vardag för här visar inte folk sådant lika tydligt. Vi känner oss ensamma och onyttiga i våra gamla liv och längtar efter de som vi levt så nära.
Kan vi åtminstone finnas här för varandra och tänka, känna och älska varandra? Kan vi trösta när allt känns svårt? När vi får meddelanden från våra vänner där nere att de är sorgsna, rädda eller hungriga vad gör vi då?
Främst måste vi ta hand om varandra här och nu, vi kan inte rädda hela världen hur som helst. Men vi kanske på nåt sätt kan rädda varandra. Ge varandra tid och gemenskap och be Gud om hjälp och råd. Vi kommer bli starka tillsammans.
Det kommer alltid att finnas funderingar, frågor om hur man borde göra och varför världen är som den är.
Typiskt...
torsdag 29 juli 2010
senaste nytt:
Jag får be om ursäkt, jag var så inne i min dagdröm igår att jag helt glömde bort att berätta om den senaste tiden i mitt liv.
Förra helgen blev sommarn så gott som fulländad. Många bitar föll på plats. Först och främst for jag till Göteborg och såg där en av mina stora idoler och förebilder Carl-Einar Häckner. Hans storslagna för året nya Varité gjorde mig väldigt nöjd och uppsluppen och sedan att få dela denna upplevelse med ytterst goda vänner, oslagbart.
Ordkonstnären Carl-Einar trollbinder sin publik både med sina trollkonster och med sina ord. Sen i sällskap med otroliga gymnastiker och en fantastisk varité-orkester. Kvällen var fin.
Helgen rullade vidare med många härliga möten, människor jag älskar och platser jag älskar. Tyvärr var vädret kanske inte det bästa så inget bad blev det som vi hade planerat.
Som sagt började jag i Göteborg, sen bar det av mot Alingsås för några kära återseenden. Vi drog en sväng till Borås för att träffa några vänner som befann sig på Oas-konferensen där. Efter det åkte vi till Loo, en underbar plats utanför Alingsås.
Eftersom vädret var under all kritik fick jag bekanta mig med både "solsidan" och mitt nya favorit-spel "När då då?" ett hett tips till er alla.
Det var en underbar helg som tog slut alldeles för fort, som jag ser nu när jag skrivit lite om det så tycker jag nog att det blev lite rörigt men jag ville ändå skriva nåt om helgen.
Kanske för att jag är så glad att jag kom iväg tillslut.
Jaja det var det, nu blir det sova och vila.
Förra helgen blev sommarn så gott som fulländad. Många bitar föll på plats. Först och främst for jag till Göteborg och såg där en av mina stora idoler och förebilder Carl-Einar Häckner. Hans storslagna för året nya Varité gjorde mig väldigt nöjd och uppsluppen och sedan att få dela denna upplevelse med ytterst goda vänner, oslagbart.
Ordkonstnären Carl-Einar trollbinder sin publik både med sina trollkonster och med sina ord. Sen i sällskap med otroliga gymnastiker och en fantastisk varité-orkester. Kvällen var fin.
Helgen rullade vidare med många härliga möten, människor jag älskar och platser jag älskar. Tyvärr var vädret kanske inte det bästa så inget bad blev det som vi hade planerat.
Som sagt började jag i Göteborg, sen bar det av mot Alingsås för några kära återseenden. Vi drog en sväng till Borås för att träffa några vänner som befann sig på Oas-konferensen där. Efter det åkte vi till Loo, en underbar plats utanför Alingsås.
Eftersom vädret var under all kritik fick jag bekanta mig med både "solsidan" och mitt nya favorit-spel "När då då?" ett hett tips till er alla.
Det var en underbar helg som tog slut alldeles för fort, som jag ser nu när jag skrivit lite om det så tycker jag nog att det blev lite rörigt men jag ville ändå skriva nåt om helgen.
Kanske för att jag är så glad att jag kom iväg tillslut.
Jaja det var det, nu blir det sova och vila.
onsdag 28 juli 2010
Gör mitt liv till en fest! snälla...
Denna vädjan simmade upp i min skalle just idag.
(VARNING! DETTA ÄR TYP EN DAGDRÖM...)
Tänk att träffa den som lyser upp varje dag på ett specielt vis... Inte nödvändigt skoj och glamm hela tiden men att få se en annan människa och att bli sedd av denne tillbaka. Att behöva någon som också behöver mig, det är min dröm.
Om det fanns någon som delade mina drömmar om att göra något betydelsefullt, något som gav livet liv och inte bara en massa vardags-smörja. Vi kunde göra oss det mest härliga liv fullt av just det VI två behöver...
Möta andra människor i olika sammanhang, dela glädje och sorg runt om i världen. Ha ett trevligt vardagsrum någonstanns i Sverige där vi kunde slappa, se en bra film (kanske se en dålig till och med), njuta av underbar storslagen musik av alla sorters typ.
Äta lite glass kanske... men det kanske är bra om "mannen i mitt liv" inte gillar glass för då kanske han kan lära mig att äta mindre glass, det vore ju en idé.
Att vara ung-vuxen-singeltjej är ju ett tillstånd att avundas på många vis, helt fri att följa sitt hjärta och inte behöva oroa sig för varken man eller barn. Men om man träffar en person som vill åt samma håll som en själv, då finns det ju inget som håller en tillbaka att göra det man vill för man kan ju till och med göra det tillsammans.
Jag vet inte riktigt men jag tror att detta är något jag önskar mig i framtiden. Om denna man finns vet jag inte. Mungu anajua (Gud vet)
nog med dagdrömmar nu!
dax för nattliga drömmar.
(VARNING! DETTA ÄR TYP EN DAGDRÖM...)
Tänk att träffa den som lyser upp varje dag på ett specielt vis... Inte nödvändigt skoj och glamm hela tiden men att få se en annan människa och att bli sedd av denne tillbaka. Att behöva någon som också behöver mig, det är min dröm.
Om det fanns någon som delade mina drömmar om att göra något betydelsefullt, något som gav livet liv och inte bara en massa vardags-smörja. Vi kunde göra oss det mest härliga liv fullt av just det VI två behöver...
Möta andra människor i olika sammanhang, dela glädje och sorg runt om i världen. Ha ett trevligt vardagsrum någonstanns i Sverige där vi kunde slappa, se en bra film (kanske se en dålig till och med), njuta av underbar storslagen musik av alla sorters typ.
Äta lite glass kanske... men det kanske är bra om "mannen i mitt liv" inte gillar glass för då kanske han kan lära mig att äta mindre glass, det vore ju en idé.
Att vara ung-vuxen-singeltjej är ju ett tillstånd att avundas på många vis, helt fri att följa sitt hjärta och inte behöva oroa sig för varken man eller barn. Men om man träffar en person som vill åt samma håll som en själv, då finns det ju inget som håller en tillbaka att göra det man vill för man kan ju till och med göra det tillsammans.
Jag vet inte riktigt men jag tror att detta är något jag önskar mig i framtiden. Om denna man finns vet jag inte. Mungu anajua (Gud vet)
nog med dagdrömmar nu!
dax för nattliga drömmar.
söndag 18 juli 2010
Vad är kärlek?
Ja hörrni... vad är egentligen Kärlek?
Detta hade kunnat bli en blödig text om min underbara familj (som i sanning ÄR fullständigt underbar), en familj som liksom har växt och växt med åren så att jag nu inte kan räkna upp alla för att det skulle bli så tråkig läsning.
Men nu blir det ingen sådan text och detta på grund av ett tv-program jag ser på tv4. Det är typ en dokumentär där de har samlat ihop alla filmer som filmades utav Hitlers älskarinna Eva Braun.
Det är otroligt hur någon kunde älska honom tycker ju de flesta av oss idag. Med hjälp av sånna här filmer kan man ju se att otroligt många människor på den tiden faktiskt älskade honom... eller på något sätt förfördes av honom.
Eva Braun älskade en av tidens grymmaste män, som ville död och förintelse. Hur är det möjligt? Kärleken är blind sägs det ju förvisso men ändå. Kan det varit så att hon blev kär i en man som sedan utvecklade sig mer och mer till ett monster? Eller var det just hans brutalitet som fångade hennes intresse...
En egendomlig kärlekssaga var det iallafall.
Kärlek är ju något otroligt starkt och kan göra människor lite knäppa. Eva Braun begick självmord tillsammans med Hitler. Där kan man snacka om att tappa vett och sans...
Det är det som händer när en människa älskar. Mer eller mindre såklart. Många ser iallafall inte helheten utan lever där och då och allt som egentligen spelar roll är den personen, "the one and only", typ.
Otroligt fenomen.
Detta hade kunnat bli en blödig text om min underbara familj (som i sanning ÄR fullständigt underbar), en familj som liksom har växt och växt med åren så att jag nu inte kan räkna upp alla för att det skulle bli så tråkig läsning.
Men nu blir det ingen sådan text och detta på grund av ett tv-program jag ser på tv4. Det är typ en dokumentär där de har samlat ihop alla filmer som filmades utav Hitlers älskarinna Eva Braun.
Det är otroligt hur någon kunde älska honom tycker ju de flesta av oss idag. Med hjälp av sånna här filmer kan man ju se att otroligt många människor på den tiden faktiskt älskade honom... eller på något sätt förfördes av honom.
Eva Braun älskade en av tidens grymmaste män, som ville död och förintelse. Hur är det möjligt? Kärleken är blind sägs det ju förvisso men ändå. Kan det varit så att hon blev kär i en man som sedan utvecklade sig mer och mer till ett monster? Eller var det just hans brutalitet som fångade hennes intresse...
En egendomlig kärlekssaga var det iallafall.
Kärlek är ju något otroligt starkt och kan göra människor lite knäppa. Eva Braun begick självmord tillsammans med Hitler. Där kan man snacka om att tappa vett och sans...
Det är det som händer när en människa älskar. Mer eller mindre såklart. Många ser iallafall inte helheten utan lever där och då och allt som egentligen spelar roll är den personen, "the one and only", typ.
Otroligt fenomen.
måndag 12 juli 2010
It takes three!!
För att riktigt lyckas behövs eldsjälar som ger allt till alla. Inom oss väcktes träd-själen (därav galna bilder) och vi sålde träd som om det inte fanns nån morgondag. Ge en människa ett leende, berätta vad gott hon kan göra för andra människor. Om tillfället är rätt kan du få personen att köpa en klunga träd. Om det inte är läge, låt personen gå och förklara vad lyckligt det skulle bli om han/hon kom tillbaka senare.
Ibland kan man också bara stå och höra en person berätta om sitt liv eller om de har varit med om nåt roligt under dagen som varit. Det gör både din egen och den andre personens dag lite ljusare. Amen!
Det måste finnas kämpaglöd och utstrålning...lördag 10 juli 2010
Det brukar bli stunder för eftertanke och pepping-sessions under somrarna, kanske man åker till Nyhem, Torp eller Hönö... Kanske man som ung far till Hampe eller Frizon. Vart man än åker blir man ju ofta berörd på något vis oavsett om man vill eller inte.
Jag tror att åka till Lappis var den bästa investeringen denna sommaren. Jag har fått otroligt mycket bra tankar och blivit peppad av olika bibelstudier här som jag nu måste hålla fast vid och bearbeta för att få ett maxat liv i höst och hela framtiden.
Ofta kan jag känna att jag inte har tagit någonting på så stort allvar egentligen, jag har ju verkligen hört många bra talare under åren som jag levt men de har bara fått klinga i mitt inre under en väldigt kort tid. Det får inte fortsätta för jag har upptäckt att jag inte klarar livet om jag inte tar Jesus på allvar och går med honom hela dagen varje dag.
Här på Lappis säljer jag träd. Jag möter människor och motiverar dem att göra något gott för andra. Det är motiverande att motivera folk också det är det som är så roligt. Själv har jag bara köpt ett träd men åtminstone har jag köpt ett iallafall.
Häromdagen åkte vi tjejer på Ren-jakt med två härliga killar som skulle visa oss runt. Det slutade med en mycket fin promenad i Mårdseleforsens naturreservat. otroligt fint.
Väldigt häftigt och lite (eller typ ganska) läskigt att gå på hängbroar över den stora starka forsen, jag tänkte på hur mycket man skulle drunkna om man råkade trilla över räcket... Otäckt!
Väldigt häftigt och lite (eller typ ganska) läskigt att gå på hängbroar över den stora starka forsen, jag tänkte på hur mycket man skulle drunkna om man råkade trilla över räcket... Otäckt!
Sen kom vi till ett ställe där berget såg väldigt roligt ut, vi fantiserade om hur det hade blivit så. Vi kom inte fram till nåt exakt men det var kul att vara där.
Vi hittade en (som vi tror) förhistorisk skate-ramp, Markus testade den, utan bräda dock...
Ett mystiskt hål som vi tyckte var lite otäckt, vad skulle hända om någon trillade ner där?!
Sen trillade Sara nerför ett litet stup och fick några skrubbskador med blodvite och blöta skor.
Efter det hittade vi en lugn plats där vi myste ett slag. Sen fick vi skynda hem.
onsdag 7 juli 2010
Lappland med allt vad det innebär.
Älskade vänner jag är just nu på Lapplandsveckan ( i folkmun även kallad: Lappis) och jag är här med ett uppdrag, jag ska sälja träd!
Just nu ligger vi på en imponerande summa av "över hundra träd" och ständigt ökande antal.
KOM HIT DU OCKSÅ OCH KÖP DIG NÅGRA TRÄD!
Lappland är underbart att befinna sig i även om man inte säljer träd. Det är lugnt och skönt och man kan koppla bort all stress och oro man annars känner. Problemet kan vara att man också får en massa tanke-brottnings-matcher i anden. Det är många bra talare här och de berör ens inre så kraftigt att det är svårt att få lugn i sitt inre. Jag får brottas med mig själv hela tiden och jag hoppas verkligen att jag vinner den brottningen och inte någon annan för då går jag förlorad. Tankar som säger: -du är inte bra nog, om du säger så eller gör så så kommer andra att tycka du är dålig eller ovärdig. Den rösten måste tystas och jag har inte någon som helst aning om hur det ska gå men jag söker svaren på något sätt.
Häromdagen köpte min PMU-syster lite snax till oss andra det blev:
Kamel-bollar... gott.. ja... :)
onsdag 30 juni 2010
en sommar som kanske blir som sommrar bör vara after all...
I början av denna dag kändes allt dött och jag önskade att jag skulle ha något roligt att skriva om så alla skulle få något roligt att läsa. Men jag kom inte på nånting som skulle vara roligt att skriva om, verkligen ingenting.
Men så kom jag till jobbet och började lyssna på p1 och hörde nåt om en filur som skulle dyka upp i något program under dagen, tyvärr missade jag i vilket program och vilken tid så det tog en jättelång tid innan jag visste vad jag skulle hålla reda på.
Det var programmet studio1 som hade en väldigt speciell gäst, eller för mig är han speciell och speciellt nu i sommartid.
Det är som en sommarflört, när Carl-einar Häckner kommer med sina sommar-varité-föreställningar till Sverige då är det jag som gör allt för att se åtminstone EN show. Jag har varit lite sorgsen för att det inte blir nåt gig på Gröna Lund i sommar och nu så kom iallafall de glädjande nyheten (för mig) att Herr Häckner kommer till Götet iallafall.
Lyckan finns bakom hörnet och jag måste dit för min lilla sommar-romans. Häckner kan konsten att alltid vira in mig i hans fantastiska värld där vad som helst kan hända och det finns inte så många krav som ska fyllas. Allt man behöver göra är att sitta där om slappan av och njuta av sjuka trix och vindlande texter om världen och universum.
Se upp Göteborg! Snart kommer jag smygandes in i stan bakvägen och glider längst fram till Stora Scenen, kanske ses vi där;)
Men så kom jag till jobbet och började lyssna på p1 och hörde nåt om en filur som skulle dyka upp i något program under dagen, tyvärr missade jag i vilket program och vilken tid så det tog en jättelång tid innan jag visste vad jag skulle hålla reda på.
Det var programmet studio1 som hade en väldigt speciell gäst, eller för mig är han speciell och speciellt nu i sommartid.
Det är som en sommarflört, när Carl-einar Häckner kommer med sina sommar-varité-föreställningar till Sverige då är det jag som gör allt för att se åtminstone EN show. Jag har varit lite sorgsen för att det inte blir nåt gig på Gröna Lund i sommar och nu så kom iallafall de glädjande nyheten (för mig) att Herr Häckner kommer till Götet iallafall.
Lyckan finns bakom hörnet och jag måste dit för min lilla sommar-romans. Häckner kan konsten att alltid vira in mig i hans fantastiska värld där vad som helst kan hända och det finns inte så många krav som ska fyllas. Allt man behöver göra är att sitta där om slappan av och njuta av sjuka trix och vindlande texter om världen och universum.
Se upp Göteborg! Snart kommer jag smygandes in i stan bakvägen och glider längst fram till Stora Scenen, kanske ses vi där;)
måndag 28 juni 2010
I brist på annat...
Jag målade häromdagen en hyllningsteckning i paint. Ni får gärna droppa en gissning på vem hyllningen riktar sig till i kommentarsfältet. Jag blev nöjd med bilden, nog finaste jag gjort i paint sedan småskolan.
Kram på er!
lördag 26 juni 2010
trix och knep...
Det kan jag inte ge några.
Det spelar ingen roll hur rolig, fin eller trevlig man är. Insida eller utsida, du vet inte vad andra människor ser i dig och tillslut är det enda man kan göra att bara vara och sedan kanske din prins-charming kommer och väljer dig framför alla andra. Men det kan ju ta tid som det märks. Mitt enda tips är väl det som jag kom på för några dagar sedan, sluta längta och hoppas att just HAN ska se dig som speciell! Det finns inget att göra för att det ska hända.
Det känns otroligt skönt att börja bestämma sig för att handla på det här viset. Efter en så lång tid med samma känsla i sin sfär är det som en ljusglimt att kunna lägga detta bakom sig, om jag kan...
Nu är det bara upp till bevis.
Det spelar ingen roll hur rolig, fin eller trevlig man är. Insida eller utsida, du vet inte vad andra människor ser i dig och tillslut är det enda man kan göra att bara vara och sedan kanske din prins-charming kommer och väljer dig framför alla andra. Men det kan ju ta tid som det märks. Mitt enda tips är väl det som jag kom på för några dagar sedan, sluta längta och hoppas att just HAN ska se dig som speciell! Det finns inget att göra för att det ska hända.
Det känns otroligt skönt att börja bestämma sig för att handla på det här viset. Efter en så lång tid med samma känsla i sin sfär är det som en ljusglimt att kunna lägga detta bakom sig, om jag kan...
Nu är det bara upp till bevis.
torsdag 24 juni 2010
att lapa i sig the good stuff...
Ja hörni...
Ibland är livet härligt och ibland är det svårt. Ibland kan man vara väldigt väldigt trött bara. Ikväll fick jag ett väldigt hett tips från min lillasyster på hur man kan göra om man är sjukt seg men ändå vill äta snacks. Som tur är finns knepet dokumenterat och jag har fått den äran att publicera instruktionsvideon här på bloggen. Watch and learn:
fredag 18 juni 2010
människan och mördarsnigeln
De pratade på radion om mördarsniglarnas intåg i grönsaksland och annat som vi önskar att de kunde hålla sig ifrån. De förstör ju mest där de drar fram och man kan tycka att de gott och väl hade kunnat stanna i naturen där de kan hitta allt de behöver för att överleva. Men nejdå de vill förstöra bara utan slut.
Har ni tänkt på hur lika vi människor är just mördarsniglar?
Många säger att vi härstammar från aporna men jag skulle absolut vilja hävda att vi är besläktade med dessa klibbiga små varelser. Titta bara på hur vi, liksom mördarsnigeln, dras till platser som är lite finare och lite bättre än det vi kommer ifrån. Är det en fin sandstrand så vill vi direkt bygga strandhotel där, har vi kunskap om hur vi kan så grödor ska någon manipulera grödorna så att allt dör efter några år och finns det kakor hemma så äter vi upp dem.
Tipset för att bli av med mördarsniglarna fick vi höra från en lyssnare som skrev in till programmet och sa: Ställ bara ut en tallrik med öl så kommer sniglarna dit och drunknar.
Lustigt nog är ju även många av oss människor i princip drunknade i öl eller liknande dryck. Jag vet inte om vi ska försöka sträva efter att bli mindre lika sniglarna eller om det bara är att köra på. Kanske är det inte möjligt att fly från sitt öde.
Dock måste sägas att jag faktiskt tror på vår framtid. Jag tror att till exempel mitt fina land Sverige kan gå först mot att vara världens mest kärleksfulla och rättvisa land.
I helgen fick vi, alla som ville, bevittna bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och hennes prins Daniel. Det strålade om dem och kärleken gick som en löpeld genom Stockholms gator. Själv stod jag på slottsbacken och väntade att få se kortegen fara förbi. Folkskaran som hade samlats var en gladlynt och förväntansfull skara. Det var lätt att börja prata med varandra och skratta och känna gemenskap. Alla känslor var sånna som en Svensk inte ofta känner med folk de inte känner.
Jag hoppas att vi kan fortsätta vara så öppna och fina mot varandra som vi var i lördags och jag vill själv jobba för att det ska bli så. Får se hur det ska gå.
För att droppa några citat från lördagen som många av er nog känner igen från andra ställen:
Vi måste alla: "Bära varandra."
och Störst av allt är kärleken!
Har ni tänkt på hur lika vi människor är just mördarsniglar?
Många säger att vi härstammar från aporna men jag skulle absolut vilja hävda att vi är besläktade med dessa klibbiga små varelser. Titta bara på hur vi, liksom mördarsnigeln, dras till platser som är lite finare och lite bättre än det vi kommer ifrån. Är det en fin sandstrand så vill vi direkt bygga strandhotel där, har vi kunskap om hur vi kan så grödor ska någon manipulera grödorna så att allt dör efter några år och finns det kakor hemma så äter vi upp dem.
Tipset för att bli av med mördarsniglarna fick vi höra från en lyssnare som skrev in till programmet och sa: Ställ bara ut en tallrik med öl så kommer sniglarna dit och drunknar.
Lustigt nog är ju även många av oss människor i princip drunknade i öl eller liknande dryck. Jag vet inte om vi ska försöka sträva efter att bli mindre lika sniglarna eller om det bara är att köra på. Kanske är det inte möjligt att fly från sitt öde.
Dock måste sägas att jag faktiskt tror på vår framtid. Jag tror att till exempel mitt fina land Sverige kan gå först mot att vara världens mest kärleksfulla och rättvisa land.
I helgen fick vi, alla som ville, bevittna bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och hennes prins Daniel. Det strålade om dem och kärleken gick som en löpeld genom Stockholms gator. Själv stod jag på slottsbacken och väntade att få se kortegen fara förbi. Folkskaran som hade samlats var en gladlynt och förväntansfull skara. Det var lätt att börja prata med varandra och skratta och känna gemenskap. Alla känslor var sånna som en Svensk inte ofta känner med folk de inte känner.
Jag hoppas att vi kan fortsätta vara så öppna och fina mot varandra som vi var i lördags och jag vill själv jobba för att det ska bli så. Får se hur det ska gå.
För att droppa några citat från lördagen som många av er nog känner igen från andra ställen:
Vi måste alla: "Bära varandra."
och Störst av allt är kärleken!
onsdag 16 juni 2010
Rättvisepolisen #1
Stockholm kan behöva få lite hjälp med vad som är okej och vad som är fel beteende i mångt och mycket. Här får de lite hjälp i form utav rättvisepolisen!
tisdag 15 juni 2010
skicklig? maybe...
Att lyckas komma precis efter att bussen har gått varje dag. Det är verkligen inte tur men skicklighet.
Kanske är det livet som försöker skrika åt mig att GÅ till jobbet istället för att åka buss och det skulle jag vilja göra, om det inte var sånt trök-väder och jag inte hade så bråttom hela tiden...
Det är jobbigt att vakna varje morgon med känslan av att ha otroligt brottom och känna sig jagad. Det är jobb och aktiviteter plus mardrömmar som gör att jag inte kan få ordentligt med ro. Om det finns någon som har några tips för att styra upp ett litet liv så varsågoda att ge mig råd.
Kanske är det livet som försöker skrika åt mig att GÅ till jobbet istället för att åka buss och det skulle jag vilja göra, om det inte var sånt trök-väder och jag inte hade så bråttom hela tiden...
Det är jobbigt att vakna varje morgon med känslan av att ha otroligt brottom och känna sig jagad. Det är jobb och aktiviteter plus mardrömmar som gör att jag inte kan få ordentligt med ro. Om det finns någon som har några tips för att styra upp ett litet liv så varsågoda att ge mig råd.
måndag 14 juni 2010
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Jag har aldrig lyssnat så noga på texten till den här underbara psalmen. Nu i helgen sjöng vi den under vigseln jag var på och jag fick verkligen lyssna till orden. Detta är allt man behöver göra om man är kristen och vill lite på Jesus.
Allt ju vilar i min faders händer och varje dags bekymmer vill han bära. Och hjälp mig käre Herre att vara lugn och ta var dag för vad den är inte inte göra mig några bekymmer i onödan. Eller typ så iallafall.
Wow vilken låt!!
Under en väldigt lång tid har jag inte haft kraft att sjunga. Kanske har jag kunnat sjunga med i favoritlåtar på radion eller kanske lovsång om jag varit i ett sammanhang där man fått göra det. Men det blir inte så mycket med det. Jag har tappat rösten på något sätt och önskar så att jag fick tillbaka den...
Kanske är det genom denna sång jag kan få tillbaka den.
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara,"
detta löfte gav han mig.
Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig Herre att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Jag har aldrig lyssnat så noga på texten till den här underbara psalmen. Nu i helgen sjöng vi den under vigseln jag var på och jag fick verkligen lyssna till orden. Detta är allt man behöver göra om man är kristen och vill lite på Jesus.
Allt ju vilar i min faders händer och varje dags bekymmer vill han bära. Och hjälp mig käre Herre att vara lugn och ta var dag för vad den är inte inte göra mig några bekymmer i onödan. Eller typ så iallafall.
Wow vilken låt!!
Under en väldigt lång tid har jag inte haft kraft att sjunga. Kanske har jag kunnat sjunga med i favoritlåtar på radion eller kanske lovsång om jag varit i ett sammanhang där man fått göra det. Men det blir inte så mycket med det. Jag har tappat rösten på något sätt och önskar så att jag fick tillbaka den...
Kanske är det genom denna sång jag kan få tillbaka den.
söndag 13 juni 2010
Stora nya tider.
Det är livet som rör sig runt omkring oss, det går fortare och fortare ju äldre man blir och här står jag maktlös och ser saker omkring rinna bort ut ur mina händer.
Igår fick jag vara med om en otroligt stor och fin dag med mina två goda vänner Lydia och André (Nordin!!) och det var otroligt vackert bröllop och jag är glad att ha fått vara med i denna vändning i deras liv. Men att vara med under en sån här dag väcker många känslor som kan vara svårt att hantera helt och hållet. Ett stort gäng underbara människor som liksom hör ihop med mitt liv tar nu steg ut från vårt gemensamma liv och in i sina liv som gifta, förlovade eller som bara lyckliga par. En otroligt nära och god vän flyttar just idag tvärs över landet och igår var sista dagen vi sågs som två stockholmare. Jag fann mig själv just hemkommen till ett land av förändring och att hitta en plats för mig känns kämpigt på många olika sätt.
Frågan jag hade i mitt huvud under större delen av kvällen var: Skulle jag vilja gå samma väg? Vad vill jag ta vägen och vad gör jag när alla andra har gått vidare och jag står ensam kvar...
Ett svar som jag ändå hade ringande i huvudet mot slutet av gårdagen var att jag bara ska följa den väg som ligger framför och ta emot det som bjuds. Gud har en plan, det vet jag.
Sen att planen gör att jag känner mig ganska ensam och lite ledsen är ju inte alls bra och det ska jag verkligen jobba på. Det tjänar ju inget till att fastna i att man inte kan gå samma väg som alla andra, det har man ju blivit lärd att man ska gå sin egen väg och inte följa strömmen.
Nej hörrni det enda raka just nu är att sätta fokus på vad som är viktigt och sedan ge allt i det jag ska göra och ge så mycket kärlek jag kan till de som vill ha den.
Livet är kämpigt men det är också härligt och vi får ofta vara med om underbara stunder och händelser som vi kan bära med oss i hjärtat genom allt.
Ute regnar det och jag är trött men det finns en morgondag.
Igår fick jag vara med om en otroligt stor och fin dag med mina två goda vänner Lydia och André (Nordin!!) och det var otroligt vackert bröllop och jag är glad att ha fått vara med i denna vändning i deras liv. Men att vara med under en sån här dag väcker många känslor som kan vara svårt att hantera helt och hållet. Ett stort gäng underbara människor som liksom hör ihop med mitt liv tar nu steg ut från vårt gemensamma liv och in i sina liv som gifta, förlovade eller som bara lyckliga par. En otroligt nära och god vän flyttar just idag tvärs över landet och igår var sista dagen vi sågs som två stockholmare. Jag fann mig själv just hemkommen till ett land av förändring och att hitta en plats för mig känns kämpigt på många olika sätt.
Frågan jag hade i mitt huvud under större delen av kvällen var: Skulle jag vilja gå samma väg? Vad vill jag ta vägen och vad gör jag när alla andra har gått vidare och jag står ensam kvar...
Ett svar som jag ändå hade ringande i huvudet mot slutet av gårdagen var att jag bara ska följa den väg som ligger framför och ta emot det som bjuds. Gud har en plan, det vet jag.
Sen att planen gör att jag känner mig ganska ensam och lite ledsen är ju inte alls bra och det ska jag verkligen jobba på. Det tjänar ju inget till att fastna i att man inte kan gå samma väg som alla andra, det har man ju blivit lärd att man ska gå sin egen väg och inte följa strömmen.
Nej hörrni det enda raka just nu är att sätta fokus på vad som är viktigt och sedan ge allt i det jag ska göra och ge så mycket kärlek jag kan till de som vill ha den.
Livet är kämpigt men det är också härligt och vi får ofta vara med om underbara stunder och händelser som vi kan bära med oss i hjärtat genom allt.
Ute regnar det och jag är trött men det finns en morgondag.
fredag 11 juni 2010
En idé som bara kom till.
När jag åkte till jobbet om dagarna nere i Dar es salaam hände det att bussen jag hamnade på spelade musik som kom från min del av världen. Musik från 80- och 90-tal. Det fick mig alltid att njuta en stund mitt i allt kaosigt runt omkring. Jag kom så på att jag hade mycket sån musik i en blandning på min ipod och började lyssna på det mer och mer. Jag fastnade speciellt för låtar som Hathaways "what is love" och liknande. Speciellt blev jag förtjust i låten "No limit". Den låten hade kunnat vara en lovsång, min dröm har blivit att ta mäktiga låtar som den och hitta en twist som gör låten till en lovsång till Gud...
There's no limit just reach for the sky!
No valley's to deep, No mountain's to high!
True so true. Det finns ingen gräns, sikta mot himlen. Ingen dal är för djup och inget berg är för högt för Hans kärlek.
Ja, en dag ska jag skriva om texten lite så den kan hylla Jesus och hans far. Jag gillar verkligen låtar med power, det kan man ta vara på.
Thats all for today, love you all!
There's no limit just reach for the sky!
No valley's to deep, No mountain's to high!
True so true. Det finns ingen gräns, sikta mot himlen. Ingen dal är för djup och inget berg är för högt för Hans kärlek.
Ja, en dag ska jag skriva om texten lite så den kan hylla Jesus och hans far. Jag gillar verkligen låtar med power, det kan man ta vara på.
Thats all for today, love you all!
torsdag 10 juni 2010
Det är väl inte så svårt...
Jag tänkte liksom inte att det skulle vara så svårt att slänga ihop några smulpajjer men det ser inte ut att bli så bra som jag hade tänkt i mitt huvud. Nu är andra pajformen inne i ugnen och jag hoppas att det blir bättre än den första.
Idag när jag gick från jobbet tog jag vägen förbi hos mamma och pappa för att hämta lite grejer, bland annat rabarber. Där hemma väntade katten Skrollan på att få lite ömhet och mat och diverse annat. She got it all om jag säger så... det är speciellt att ha en liten varelse som man får gulla med hur mycket som helst. Hon (katten) har blivit så gosig så när man lyfter upp henne i knät så är det enda man behöver göra att klia henne på de rätta ställena (nacken och halsen) så blir hon alldeles avslappnad och rör sig inte ur fläcken. Det gillar jag verkligen. Där är en liten personlighet som väljer mig, visserligen kan jag fjäska in mig genom att bjuda på mat och prata en stund och sen kliandet men hon försöker iallafall inte hitta någon annan att göra det jag gör... så... jag får ha henne kvar, även fast hon inte är min på riktigt, livet kan vara härligt ibland.
Idag när jag gick från jobbet tog jag vägen förbi hos mamma och pappa för att hämta lite grejer, bland annat rabarber. Där hemma väntade katten Skrollan på att få lite ömhet och mat och diverse annat. She got it all om jag säger så... det är speciellt att ha en liten varelse som man får gulla med hur mycket som helst. Hon (katten) har blivit så gosig så när man lyfter upp henne i knät så är det enda man behöver göra att klia henne på de rätta ställena (nacken och halsen) så blir hon alldeles avslappnad och rör sig inte ur fläcken. Det gillar jag verkligen. Där är en liten personlighet som väljer mig, visserligen kan jag fjäska in mig genom att bjuda på mat och prata en stund och sen kliandet men hon försöker iallafall inte hitta någon annan att göra det jag gör... så... jag får ha henne kvar, även fast hon inte är min på riktigt, livet kan vara härligt ibland.
onsdag 9 juni 2010
Välkomna till min blogg!
För att liksom börja på ett nytt blad i min historia så gjorde jag en ny blogg vid sidan av den gamla afrika-bloggen (http://mittlillaafrica.blogspot.com)
Här kommer det stå om livet både i Sverige och i Afrika och tankar om allt möjligt. Det är spännande att börja skapa mer och mer av ett liv samtidigt som det är otroligt svårt som jag tror många av er vet. Vi har alla olika vägval att välja och svårigheter att möta.
Livet är här, lets grab it... eller?
Här kommer det stå om livet både i Sverige och i Afrika och tankar om allt möjligt. Det är spännande att börja skapa mer och mer av ett liv samtidigt som det är otroligt svårt som jag tror många av er vet. Vi har alla olika vägval att välja och svårigheter att möta.
Livet är här, lets grab it... eller?
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)